Eh, jag vet inte. Jag tror jag är smått chockad, fortfarande efter flera timmar. Mina ögon svider, rösten sviker och benen viker sig under mig. Känner ingenting, aldrig igen bejbi. Hjärtat slår så hårt i mitt bröst att hela min kropp skälver. Luften lyckas inte ta sig enda ner i lungorna utan vill snarare ut igen efter halva vägen.

Jag sitter och vet inte vad som är bäst, att krypa ihop i fosterställning under täcket eller sätta mig under mitt skrivbord och lägga all min kraft och energi på att glömma tid och rum. Helst hade jag velat plocka ihop mina saker, sätta mig på första bästa tub mot stan och bara gå. Gå, gå, gå hela natten. Då hade chansen att dessa satans tankar som jag är så jävla trött på inte hade hunnit ikapp. Det är bra mycket enklare att  göra misstag och tillåta dagdrömmarna att svepa iväg hemma under mitt varma täcke.

Och ingen av er förstår hur fruktansvärt trött jag är på mig själv, hur min egen närvaro äcklar mig för att jag är så patetiskt svag och ynklig. För att jag tillåter mig själv att må såhär jävla piss och för att jag inte tar tag i saken och kämpar uppåt. Jag lägger mig istället bekvämt på en grusig botten som river min rygg och vägrar röra på mig. Jag blundar och låtsas som att allt är som det ska.

Men fan, blodsockret är i botten och minsta rörelse får det att flimra framför ögonen på mig. Hur skulle det kunna vara möjligt att klättra uppåt när jag inte ens klarar att resa mig utan att falla ihop i en hög igen? Nej, jag stannar nog här nere ett tag. Om inte annat tills blodsockernivån åter är normal. Strö lite socker på mig.