Jag är 17 år, fyller snart 18. Jag har 5 småsyskon i åldrar mellan 6 månader och 8 år. Jag har väldigt mycket erfarenhet av barn och anser mig vara bra med dom.

Jag insåg idag när jag var påväg från dagis med Wilma och Gustav att mitt tålamod inte alltid är det bästa. Dessa fraser säger jag minst 10 gånger varje gång jag hämtat och vi är påväg hem:

"A men bra, då går jag Gustav."
"Men va håller du/ni på med?!"
"Kom igen nu, vi har bråttom!"
"Gå nu!"
"Lägg av!"
"Åh, jag orkar inte!"

Helvetet fortsatte när vi väl var hemma. Jag ville helst bara låsa in dom någonstans så jag slapp tänka på hur jobbiga dom var. Teven dög inte ens!

Så kommer den där underbara 8-åringen. Han hinner knappt kliva innanför dörren innan han är framme och pussar på en gråtande Gustav och styr upp allting.

Han är så jävla bra, min stora lillebror.