Jag mår illa. Jag vill spy. Fast det vill jag ju inte. Jag hatar att spy. Men vad ska jag göra då för att få detta äckliga illamående att gå över?

Jag kan inte göra någonting. Jag vet det. För jag mår inte illa pga fysiska anledningar om inte ett krossat hjärta räknas som fysiskt. Men det borde det inte göra eftersom att hjärtat inte går sönder på riktigt. Men det känns som att det går sönder på alla möjliga sätt förutom "inte på riktigt". Satan vad ont det gör. Jag hade förträngt den här känslan. Jag hoppades på att aldrig skulle behöva känna den igen och nu vet jag exakt varför.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över hur riktigt jävla dum i huvudet jag är. Jag har bara mig själv att skylla. Jag visste någonstans att det var så här det skulle sluta men jag sket i det. Jag vägrade inse det. Varför, gud varför ska jag alltid göra tvärt emot vad magen säger? Jag kan inte ens hata dig för du sa att jag skulle lita på min magkänsla men det gjorde jag inte. Om jag hade gjort det skulle jag inte behöva sitta här och känna hur blodet från det hjärtat som slog för hårt för dig rinner längst min kropp från såret som är där nu. Ett sår kanske är en underdrift förresten, ett fedt jävla hål är mer korrekt.

Det enda jag kan göra nu är att upprepa "du kommer överleva" för mig själv, men jag vet inte om jag tror på det. Smärtan är så frukstansvärd att jag snarare tror att jag ska falla ihop och dö när som helst, att mitt hjärta inte pallar detta, att det kommer sluta slå. Det skulle vara lindrigare. Att få dö och slippa känna någonting. Istället måste jag inse att jag kommer få leva med denna olidliga smärta nu. Jag vet inte ens hur länge. Kanske en vecka, kanske två? Kanske en månad, kanske ett år. Jag vet inte, för jag kan inte avgöra hur stort intryck du gjort på mig, hur mycket du betyder, hur kär jag är i dig.

Jag vet inte om jag överreagerar. Jag vet inte om jag kommer vakna av att telefonen i min hand vibrerar för att jag fått ett sms eller för att du ringer och du då kommer förklara att jag fått allt om bakfoten. I hemlighet hoppas jag självklart på det. Men det är bätte att inte hoppas för om jag inte fått allt om bakfoten kommer världen falla under mina fötter en gång till då jag inser att du inte hört av dig. När jag vaknar imorgon vid halv tre utan några missade samtal eller olästa sms, utan någon förklaring.

Det gör ont i alla fall. Just nu, hur mycket jag än överreagerat, så gör det ont så in i helvete. Och du är den enda som kan få det att gå över.

Snälla, snälla någon gud som inte finns, gör så att detta bara är en mardröm. Säg att jag valde rätt väg, säg att jag gjorde rätt som inte litade på magen min. Du är ju så jävla bra. Snälla snälla, jag vill inte att det jag är rädd för ska vara sant. Snälla säg att du kommer läsa detta. Snälla säg att du kommer ringa direkt när du inser hur dum och korkad jag varit som tvivlade på dig.

Jag vill inte, vill inte, vill inte.
Du betyder så satans mycket.

edit;
Mina tankar exakt. Jag har inte editat något alls. Rakt från hjärtat. Frågan är om jag gjort bort mig nu. Jag hoppas inte det. Att vara ärlig är ändå bra, det varar längst. Right?

Oh shit, vafan ska jag göra? Jag borde egentligen sova. Men det kommer ju inte gå, obviously. Jag behöver ha något att göra. Jag behöver skriva men vad ska jag skriva om? Jag vet inte. Cola kanske? Nej, inte cola. Då kommer jag bara tänka på dig. Om att du skrev att du kom ihåg sättet som bara jag drack cola light på. Om när du köpte cola till mig, som du bjöd på. Sjukt tragiskt, men det var verkligen värsta gentlemannagesten enligt mig. Tror inte någon som inte är släkt med mig någonsin bjudit på på en hel cola. En hel flaska liksom.

Vad kan jag skriva om då? Det finns nog inget. Allt kan på något långdraget sätt förknippas med dig och jag behöver tänka på annat just nu. Men det går inte det heller. Du har ockuperat mitt huvud och hur många jävla SWAT-team jag än skickar in lyckas dom inte få ut dig. Du är där och vägrar gå ut.

Kanske lika bra att acceptera att det är så. Är trött som ett as så någon gång lär jag förhoppningsvis somna. Du lär vara kvar då och jag kommer antingen vakna gråtandes eller börja gråta när jag vaknar just för att jag vaknade. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag saknar dig och om detta bara är ett fedt missförstånd skulle det ändå vara värt all den smärtan jag känner nu. Så bra är du.

edit;
Haha, shit jag känner mig så jävla dum. Det skulle vara en sån där grej som "bara händer mig" om jag reagerat såhär helt i onödan. Det är säkert så bara för det. Eller så intalar jag mig bara det för att jag inte vill något annat. Synd att man inte kan vilja något så mycket att det blir verklighet. Om jag fick välja en typ superhjälteegenskap skulle jag nog välja det. Fedt bra grej. :)

(edit;
Om det är så att jag missuppfattat allt så snälla ring. Jag förstår om du är helt jävla terrified för att jag ska vara en psychobitch men så är det inte. Jag kan förklara exakt varför jag reagerat som jag gjort. Så ring bara, vad klockan än är. Du kan ge mig den chansen, för jag har faktiskt gett dig några. ) Vi låtsas idag som att denna del inte finns. Ledsen, men så desperat är jag inte.

edit;
Jag är så jävla rädd. Den rädslan jag känt konstant i en månad är ingenting mot hur det känns nu.

edit;
Eftersom jag bara totalvägrar att somna så har jag legat nu i minst en timme och övervägt om jag ska ta bort hela detta inlägget då jag just nu mest är rädd för vad konsekvenserna av det kan bli. Men som sagt, jag har varit 100% ärlig och det borde ju vara något bra. Jag skulle kunna ta bort detta inlägget och låtsas som ingenting men jag tror ändå jag tänker låta det stanna och hoppas på det bästa. Secrets don't make friends.