När jag satt på tåget påväg hem bestämde jag mig för att skriva ett optimistiskt och glatt inlägg när jag kom hem. Jag var verkligen på strålande humör. Det var svinigt kallt ute och hostan var om möjligt värre men jag kunde verkligen inte låta bli att le och förundras över hur bra livet är ibland, hur underskattat det är.

Så fort jag klev innanför dörren kunde jag knappt komma ihåg att jag varit på bra humör och än mindre varför. Stämningen här hemma är allt annat än på topp och det spelar ingen roll om man är ensam hemma, det sitter liksom i väggarna.

Men imorgon ska jag träffa Madde. Henne saknar jag väldigt, väldigt mycket. Det borde inte få gå så här lång tid mellan de gånger vi ses. På lördag blir det till att vara barnvakt igen. Känns väl inte så jättekul kanske, men jag klagar inte. Blir lite mer cash på kontot och saldot blir fetare.

Eh, aa. Jag vet inte. Ses&hörs.