För mig är det logiskt att människor grupperar sig, som i klasser till exempel. I min klass finns det flera grupper, de flesta små. Jag tillhör en grupp med 4 killar, det har liksom blivit så. Jag har i flera år nu nästan enbart umgåtts med killar. Jag fungerar bättre med killar. Jag är inte mycket för det där.. "Tjejiga".

Men jag hatar grupperingar. Visst att jag är mycket med mitt "gäng", vilket till stor del endast handlar om att de är dem jag känner bäst, men jag hoppar ändå mycket emellan. Jag pratar med de flesta och ger alla för mig nya människor tid att visa vilka just dem är.

Jag tänker ofta att jag behöver tjejkompisar och några har jag också. Men jag behöver fler. Varje gång jag börjar umgås med tjejer blir jag glad och inser hur mycket jag behöver det. Men efter ett tag börjar jag alltid tvivla på mig själv, att jag inte är en tillräckligt bra tjejkompis vilket resulterar i att jag drar mig tillbaka. Om jag mot förmodan skulle stanna trots mina tvivel brukar allt jag gör kännas krystat och tillgjort. Det stör mig.

Jag tycker själv att jag på många sätt har väldigt bra självinsikt. Jag vet mina fel och brister och gör det bästa för att ändra mig till det positiva, för att mina vänner ska trivas i mitt sällskap. Men när det kommer till att anpassa mig till tjejer lyckas jag aldrig få tummen ur arslet och faktiskt förändra mig, trots att jag vet att det vore bättre för mig själv.

Jag tror ändå att jag skulle kunna vara en riktigt bra tjejkompis. Det har jag vart förrut. Kanske dags att göra sig av med fördomarna och göra något åt mina problem. Jag borde vara redo nu.