Kärlek är allt. Livet vore ingenting utan kärlek. Men det finns mycket som går in under kategorin kärlek, det behöver inte nödvändigtvis vara kärlek i ett förhållande/en parrelarion. Kärlek finns, för min del, inom min familj och min släkt. Där är den nog som starkast. Kärlek förekommer också mellan mig och vissa av mina vänner. Dom vännerna som alltid finns no matter what och som man själv finns där för i vått och torrt.

Det sprudlar egentligen av kärlek i mitt liv. Det finns så många som jag verkligen älskar. Mina syskon, mina föräldrar, min familj. Min närmsta släkt. Mina närsta vänner. Jag älskar dom och jag tror och hoppas att dom älskar mig tillbaka.

Men det finns ändå något som lockar i att ha ett förhållande. Att dela det mest personliga med någon, känna att man hittat sin andra hälft. Att utan blodsband bli älskad av någon bara för den man är. Att bli utvald av en annan människa som vill spendera, kanske inte hela sitt liv, men en del av sitt liv med en. Det är ändå något stort.

Det är därför världen rasar när man inser att ens andra hälft, den som man älskar, den som man vill spendera en del av sitt liv med inte känner och vill samma sak. Det behöver inte ens vara så dramatiskt. Det kan räcka med att man tycker om någon, trivs i någons sällskap och vill spendera tid med personen i fråga. Men han eller hon vill inte samma sak. Då rasar världen också, men inte i fullt så stor skala.

Det gör förbannat ont, oavsätt om det är dramatiskt eller odramtiskt.

Kär + lek. En lek, ett spel. Bara att lära sig reglerna och spela på. Det kan också vara bra att veta att det inte finns några fusk. Men med tiden kommer vi alla lära oss knep som förhoppningsvis kommer hjälpa oss på vägen mot vinst. Jag har en hel del kvar att lära och vetskapen om att det kommer krävas att mitt hjärta går sönder fler gånger för att jag ska lära mig det känns tungt, men jag överlever. Man överlever alltid.



Ett sista seriöst inlägg innan jag säger hej då till den sidan på denna bloggen. Har inte bestämt mig för om jag ska radera alla inlägg och publicera om dom jag vill spara på den nya. Vi får se. Puss.

Jag ska slakta alla som längtat efter och hoppats på snö. Och om jag inte får tag på er så hoppas jag ni dör en ytterst plågsam död.

"Men vadå, det här räknas ju inte som snö. Jag menade ju typ när snön ligger kvar.."
Ni som tänker så ska jag tala om en sak för. Vi bor i Sverige. Vi bor i Stockholm i Sverige. Här ligger snön kvar på marken max 2 veckor varje vinter. Utöver det är det bara slask och väta.

Jag vet inte hur det är med er men när jag går ut vill jag gärna att mina torra skor ska förbi torra och om fallet är att dom är vita så vill jag gärna att dom förblir vita. Jag vill också kunna gå ut med nyplattat, fräscht hår utan att det 2 minuter senare är krulligt och ser förjävligt ut. Jag sitter faktiskt inte 20 minuter varje morgon och plattar igenom mitt hår för att jag tycker det är så jävla roligt.

Så, ni som tycker om snö kan ju istället ta till er att snö bara innebär problem. Och om ni tycker mina problem är fåniga kan ni ju tänka på alla som kommer en halvtimme försent, minst, varje dag de 2 veckor som snön faktiskt ligger kvar.

Fuck snö.
Fuck SL.
Fuck snöälskare.
Fuck Sveriges keffa väder.

Bara för att jag diggade jämförelsen jag använde förut tänker jag använda den igen. Jag känner mig som en zombie på benzo. Känner mig så chillad att jag överväger om någon stoppat något i min cola. Skillnaden är så drastisk att det nästan är jobbigt. Att inte hetsa upp sig, inte vara nervös, noll förväntningar, inte kunna bli sådär asförbannad eller asglad heller för den delen. Allt känns så platt. Varför? Jag har ingen aning. Det bara kom. Det känns lite som lugnet efter stormen. Efter det totala ihopbrytandet härom natten känner jag mig som en dead man walking. Men det känns ändå bra, det är jävligt skönt att inte känna någonting ibland.

Men ångest, stress och panik har bytts ut mot rastlöshet och spontanitet. Rebellisk som fan känner jag mig också. Jag vill göra saker, hela tiden. Skulle inte banga på att dra vartever just nu bara jag slapp sitta hemma och stirra. Jag vill störa, förstöra och få reaktioner jag inte är van vid. Vill slå, krossa, orsaka smärta och få utlopp för all denna satans energi. Shit, jag pallar inte sitta här! Men vad kan man göra en onsdagskväll klockan elva när man ska upp klockan sex dagen efter?

Åh, jag vet inte. Jag är rätt knasig i huvudet. Jag behöver ett seriöst tidsfördriv, jag behöver stimulans. Jag behöver något som jag kan lägga min energi, min tid och mina tankar på.

Kan börja med att länka till två stycken inlägg jag skrivit angående sturebymordet tidigare.

Första.

Andra.

Sen ska jag också länka till ett inlägg som min klasskamrat Alex skrivit om detta.

http://bringmetheenema.blogg.se/2009/october/stureby-mordet.html

När sista rättegången var slut och det verkade som att både TV och TL skulle få 4 års sluten ungdomsvård lämnade jag detta bakom mig på ett sätt. Jag hade lagt så mycket energi på att vara upprörd och på att faktiskt försöka förstå hur något sånt här kunde hända att jag helt ärligt inte orkade tänka på det längre. Och så nu idag så visar det sig att TV och TL istället har fått 20 månaders sluten ungdomsvård. Det är bara så sjukt. Det är vidrigt. Det är som att spotta Therese anhöriga i ansiktet. Hur kan det få gå till på detta sättet i vårat land?

Två stycken ungdomar, båda 16 år gamla, planerar tillsammans ett mord på en jämnårig. Den ena i duon genomför mordet under stort inflytande av den andra. De tar ett liv och dömmer alla i den mördades närhet till evig sorg. De döms sedan till att få sitta inlåsta i 1 år och 8 månader. Det är något allvarligt fel på Sveriges rättssystem.

Jag känner mig så fruktansvärt maktlös. Jag vill göra något, jag vill förändra. Jag vill bidra till en förändring i det här sjuka samhället. Vad, vad kan jag göra? Snälla, kan någon ge mig något konkret att faktiskt göra så jag kan slippa vilja skjuta varenda jävel som leder det här landet i huvudet.

Jag vet inte vad mer jag kan skriva. Jag vet inte vad mer jag kan göra. Vi måste sluta blunda för sådant som vi inte tycker är bra. Vi måste sluta att bara sitta på våra arslen och klaga och ta tag i sakerna och kämpa för en förändring. Vi måste göra något och det snart.

Förberedande övningsuppgift inför nationella.

Ljuset i biomörkret.

Jag är en riktig filmälskare. Är det något jag uppskattar så är det när en känsla genomsyrar hela min kropp efter att ha sett en riktigt bra film. Som Karin Svensson skriver i Bio får bitarna att falla på plats (SvD, 27/1 -08), de flesta av oss har klivit ut från en biosalong som nya människor med nya krafter att anta utmaningar och ta tag i problem eller drömmar.

En film som har påverkat mig väldigt starkt är The Notebook som utspelar sig under 40-talets Amerika och skildrar hur en fattig man och en kvinna från överklassen faller för varandra en sommar under sina ungdomsår. Precis som i de flesta filmer i genren romantik och drama uppstår självklart problem. Men det som är så bra med just denna film är de två huvudkaraktärerna skiljs åt, träffar nya och sedan återförenas och de måste hela tiden kämpa för sin relation. De har det inte lätt och är kanske inte världens bästa för varandra, men deras kärlek får dem att fortsätta kämpa. De ger inte ens upp när de på äldre dagar får krämpor som skiljer dem åt. Kvinnan får Alzheimers sjukdom och kommer inte ihåg sin make och trots det finns hoppet alltid kvar.

Kärleken övervinner allt säger man. Det är något jag tror på. Men något man mer och mer verkar glömma idag är att livet inte är en dans på rosor, allt blir inte serverat för en. Där tror jag faktiskt att film kan vara en bov på många sätt. När vi ser filmer som slutar med ”..och så levde dem lyckliga i alla sina dagar..” får vi felaktiga bilder av hur livet faktiskt ser ut.

Man skulle kunna dra en långdragen parallell till ungdomars snedvridna syn på kärlek, relationer och sex idag. Film har visserligen funnits flera generationer tillbaka men har de generationerna blivit matade med hur livet borde vara genom film, tv och reklam? Vi har blivit på tok för kräsna och lever uppe i det blå med för höga krav på våra medmänniskor och på oss själva. Det är inte konstigt att många blir deprimerade då de inte kan leva upp till dessa krav och när det känns som att resten av världen sviker.

Men alla filmer är inte så, det finns många genrer och att bli påverkad av film behöver inte vara relaterat till kärlek. Det kan ha med helt andra saker att göra om vi blir berörda och påverkade av den visuella berättarkonsten, men även den som används i musik. Lars Lilliestam säger i artikeln att berättandet hjälper oss förstå oss själva. Vi får det berättat på olika sätt hur andra har eller skulle ha gjort i olika situationer och vad andra har upplevt. Det är något som hjälper oss hantera våra problem. Lilliestam berättar också om studier där Kents fans berättat att de ville ta sitt liv innan de hörde en viss låt med bandet.

Jag tror att nyckeln till att inte uppfatta en film som skildrar delar av livet på ett sätt som är för bra för att vara sant fel är att vara medveten om att det är just för bra för att vara sant. Det kommer alltid finnas dem som har tur men de flesta kommer leva sina liv inom vissa ramar där häpnadsväckande situationer inte inträffar mer än någon enstaka gång.

Detta är bara min syn på filmkulturen och det är inte alls säkert att någon annan tänker eller blir påverkad som jag blir. Jag har i alla fall lärt mig hur jag måste hantera hur jag blir påverkad och kan idag uppskatta film ännu mer.

Mathilda Litzén MP08F

Eftersom blogg.se fuckade ur totalt igår blev det inget inlägg. Så får göra mitt bästa för att erbjuda underhållning idag istället.

Har haft en bra dag. En väldigt bra dag. Mina nattliga äventyr ger mig tillräckligt med livsglädje för att räcka hela nästkommande dag, vilket var idag. Dessutom satt jag hos Stephan nästa hela dagen, vilket alltid är väldigt trevligt. Jag vet inte om det var mitt humör, som var ovanligt bra, som smittade av sig en smula. Folk verkade vara på allmänt bra humör och jag har haft det väldigt roligt. Skrattat mycket och njutit till och med av det otroligt kalla vädret. Det känns inte som att någonting skulle kunna få mig låg just nu.


Kanske ska lägga till att Stephan inte alls ska sluta. Men det betyder inte att han tycker vår klass är mindre keff. Som en påminnelse lite sådär bara.

Puss.

Min fotolärare berättade att han ska på anställningsintervju nästa måndag, så vi ska ha vikarie på vår lektion. När han berättade det höll jag helt seriöst på att bryta ihop. Han är den största anledningen till att jag över huvud taget går till skolan. Han är den bästa läraren jag någonsin haft.

Jag har sagt det till ovannämnda fotolärare att om han slutar på FB hoppar jag av. Jag tänker inte gå 2 år till med en 60+ estetlärare som hatar sitt jobb och inte brinner för någonting. Ska jag gå foto ska jag ha min forolärare, annars känns det helt värdelöst.

Så för helvete klassen, vi måste visa lite engagemang nu! Det är oss det hänger på.

Med anledning av att en vän till mig ska rösta på SD i valet nästa år började vi diskutera hurvida samhället skulle bli bättre om SD kom in i riksdagen. Jag blev glatt överraskad då min kompis faktiskt verkade lyssna på det jag sa.

När jag förklarat min syn på saken insåg jag att det kan vara en grej att skriva om i bloggen. Så, here it goes.

"Det bästa både för svenskarna och för de invandrare som inte kunnat anpassa sig till samhället vore om många invandrare återvänder till sina hemländer. " Så står det på SDs webbsida. Ponera att det skulle bli så att SD satsar på att skicka hem "alla" första generationens invandrare, vad skulle då hända med andra och tredje generationens invandrare som är födda i Sverige och inte har något annat hemland?

Jag tror att situationen skulle bli värre än vad den är idag. Stigmatiseringen mot de andra och tredje generationens invandrare som bodde kvar skulle resultera i ghetton och utanförskap (som idag?) som inte alls skulle gangna vårt samhälle.

Vi borde inte alls vilja "skicka hem" några som lever i vårt samhälle och bor i vårt land, vi borde snarare förändra vår invandrarpolitik. Det är tragiskt att det är så tabu att prata om invandringen idag så att politiker struntar i det istället vilket nog tyvärr kommer resultera i att Sverigedemokraterna får på tok för många röster. Men vore det inte ganska logiskt att de som redan bor i det här landet ska ha en inkomst och en bostad innan vi låter fler flytta hit?

Med det sagt vill jag påpeka att jag inte alls har några åsikter om de invandrare som redan bor i Sverige. Jag tror dem lika mycket som jag vill kunna slippa känna ångest över att det inte ska finnas jobb till oss när skolan är slut eller att det inte ska vara möjligt att flytta hemifrån innan 25 för att det inte finns bostäder så att det räcker.

Det mest tragiska i kråksången är att de stora partierna inte vågar ta i invandrarpolitiken pga rädsla för att bli stämplade som rasister och därigenom tappa röster, medan det partiet som vågar ifrågasätta det systemet som finns idag kommer vinna på det.

Jag hoppas att jag genom att diskutera detta med min kompis i alla fall har fått ett frö sått. Kanske han hinner ända uppfattning innan valet. Jag hoppas det.

Som vanligt kanske jag är ute och cyklar. Kommentera gärna!

För mig är det logiskt att människor grupperar sig, som i klasser till exempel. I min klass finns det flera grupper, de flesta små. Jag tillhör en grupp med 4 killar, det har liksom blivit så. Jag har i flera år nu nästan enbart umgåtts med killar. Jag fungerar bättre med killar. Jag är inte mycket för det där.. "Tjejiga".

Men jag hatar grupperingar. Visst att jag är mycket med mitt "gäng", vilket till stor del endast handlar om att de är dem jag känner bäst, men jag hoppar ändå mycket emellan. Jag pratar med de flesta och ger alla för mig nya människor tid att visa vilka just dem är.

Jag tänker ofta att jag behöver tjejkompisar och några har jag också. Men jag behöver fler. Varje gång jag börjar umgås med tjejer blir jag glad och inser hur mycket jag behöver det. Men efter ett tag börjar jag alltid tvivla på mig själv, att jag inte är en tillräckligt bra tjejkompis vilket resulterar i att jag drar mig tillbaka. Om jag mot förmodan skulle stanna trots mina tvivel brukar allt jag gör kännas krystat och tillgjort. Det stör mig.

Jag tycker själv att jag på många sätt har väldigt bra självinsikt. Jag vet mina fel och brister och gör det bästa för att ändra mig till det positiva, för att mina vänner ska trivas i mitt sällskap. Men när det kommer till att anpassa mig till tjejer lyckas jag aldrig få tummen ur arslet och faktiskt förändra mig, trots att jag vet att det vore bättre för mig själv.

Jag tror ändå att jag skulle kunna vara en riktigt bra tjejkompis. Det har jag vart förrut. Kanske dags att göra sig av med fördomarna och göra något åt mina problem. Jag borde vara redo nu.

Det är tragiskt att det som är eftertraktat och attraktivt i vårt samhälle endast har med utseende att göra istället för med intelligens, kreativitet och personlighet.

Helg efter helg har jag gjort exakt samma sak - ingenting. Drygat i sängen där man kollat på NCIS, Heroes eller The Universe. Det har fungerat utan problem. Har varken kännt mig rastlös eller livlös. Eller jo, livlös har jag kännt mig då jag inte haft ett liv på ganska länge, men det är inget jag lidit av. Men nu när jag vet att den ultimata sysselsättningen hade kunnat vara tillgänglig i helgen men inte är det så kryper det i hela kroppen på mig. Ska jag sitta inne hela helgen utan att göra någonting? Det kommer jag aldrig klara av.

Nej, måste komma på något att göra annars kommer jag bli knäpp.

Mor arg, inlägg borta.

Innan du läser vill jag säga att jag är sjukt trött och slö i huvudet idag och att detta med största sannolikhet inte är det bästa jag skrivit. Jag hoppas det går att förstå hur jag menar och ser på saken. 


I Danmark diskuteras det om cannabis bör dekriminaliseras för att minska den organiserade brottsligheten. Detta har fått frågan att poppa upp i Sverige.

Så, borde cannabis legaliseras i Svea rike?

Till att börja med vill jag ta upp det här med de negativa bieffekter av att använda cannabis. När man läser om det märks ganska tidigt ett mönster i jämförelsen med alkohol. Båda drogerna har många snarlika bieffekter men cannabis bieffekter är i nästan alla fall mildare.

Så varför ska vi inte legalisera cannabis när alkohol är mer skadligt men ändå lagligt? Ganska enkelt, varför ska det finnas en till drog som är laglig? Varför ska det finnas fler skadliga substanser att välja på - lagligt? Visst, för de som redan använder cannabis skulle det inte göra någon skillnad. Men tänk på alla som inte använder det idag när det är olagligt som skulle använda det om det blev legaliserat. Där tycker jag man som brukare måste sätta frågan i ett större perspektiv.

Är cannabis en inkörsport till tyngre droger då?  Ja, helt klart. Så är det. Allt annat är bullshit. Röker man mycket hasch kommer man så småning om att behöva starkare preparat för att få samma tillfredställelse. Men sen tror jag också att om cannabis skulle legaliseras så skulle det så småning om bli en naturlig del av vårt samhälle och inte sammankopplas med tyngre droger på samma sätt. Det är inte konstigt att använding av cannabis idag leder till annan sorts kriminalitet eller nyttjandet av tyngre droger då man kommer i kontakt med kriminella personer när man ska införskaffa det. Kriminella som sysslar med annan kriminell verksamhet och eventuellt använder tyngre droger.  

Jag ska erkänna att jag är splittrad i den här frågan. Jag tycker på många sätt alla människor själva ska få bestämma vad de vill eller inte vill göra med sina kroppar. Och om man jämför med Nederländerna, där man lärt sig leva med cannabis som en naturlig del av vardagen och vissa använder det men de flesta inte, så borde ingenting bli värre av att vi legaliserade det i Sverige. Men det är bara hypoteser. Vi har ingen aning om hur det skulle bli om vi dekriminaliserade cannabis i vårt samhälle. Det är så mycket som spelar in, omkringliggande oständigheter som har format vårt samhälle till vad det är idag.

Det ska bli intressant att se om cannabis legaliseras i Danmark eller inte och vad som skulle hända i Sverige om det skulle legaliseras i vårt grannland. Detta är ju faktisk bara ännu en grej för att kontrollera oss, att bestämma vad vi får och inte får göra. Om inte samhället lider av vad vi gör mot oss själva borde ingen förbjuda oss.

Jag vill också tillägga att jag inte dömer någon som använder cannabis bara för att jag inte själv gör det. Alla gör sina egna val. Jag har valt att inte använda det. Om du väljer att använda det, good for you. Det har inget med mig att göra.


Efter kritik angående att cannabis skulle vara en inkörsport till tyngre droger måste jag få tillägga en sak. Ja, jag är färgad i den frågan. Jag har sett det på jävligt nära håll. Min låtsaspappa dog av en överdos heroin och ja, han började röka hasch. Och visst, han hade med största sannolikhet druckit innan det och han rökte antagligen cigaretter innan det. Så jag tillägger att cigaretter och alkohol också är en inkörsport till tyngre droger. Men VARFÖR ska vi legalisera en till inkörsport då?

Jag förlorade en familjemedlem pga droger så jag tycker ändå det är ganska strongt av mig att kunna hålla mig hyfsat neutral i ämnet. Men jag ber om ursäkt om jag kränkt någon genom att skriva som jag gjort.


Allt är skadligt om det missbrukas.

Puss.

P.s. Jag drack latte när jag skrev detta. :)

Finns inget värre än när folk säger till mig att jag är dum. Att jag inte har koll. Att jag har ingen aning. Jag är för ung, jag vet inget om livet, jag har inte sett tillräckligt. Kort och gott "du är oerfaren och korkad". Finns inget värre.
Det tar hårt.

Det fick jag för att jag försökte diskutera eventuell legalisering av cannabis men min mor och min styvfar. Bara för att jag inte levde på 80-talet när alla många i Rågsved och Hagsätra rökte hasch. För att jag inte var med och såg "alla" som rökte hasch gå över till tyngre droger och så småningom dö av en överdos eller liknande. För att jag inte sett baksidorna av brukandet.

Känner mig för knäckt för att orka skriva ett längre inlägg om detta just nu, men det ska göras. Blir antagligen imorgon. Det kommer inte bli en predikan om varför cannabis bör fortsätta vara olagligt men jag kommer heller inte predika för den andra sidan, att cannabis istället bör legaliseras. Jag kommer argumentera för båda sidor och ställa dom mot varandra.

Ser fram emot att få skriva om det.

Ses!

För ett tag sen skrev jag ett kort inlägg om Sturebymordet, mest för att få skriva av mig. Och precis som jag skrev då har jag verkligen blivit berörd av det som hände i juni och skrev då att jag vid ett senare tillfälle skulle skriva ett längre inlägg om mina tanker runt det. Jag vet inte om detta inlägg kommer att bli så mycket längre men vill ändå än en gång skriva av mig.

Det är sjukt, men jag är inte förvånad över att något som detta hänt. Det var bara en tidsfråga. Ungdomars syn på kärlek, förhållanden och sex är så fruktansvärt skruvad idag. Jag vet bara själv hur desperat jag var vid 15 års ålder när men första kärleken inte riktigt blev som jag trott, när den närmade sig slutet. Jag säger inte att jag skulle dödat någon för den kärleken, men näst intill. Jag hade innan det sagt upp kontakten med i princip alla mina vänner - frivilligt. Spärrarna försvann, allt som betydde något var han. Allt som spelade roll var att jag skulle betyda allt för honom. Då var jag 15 år, en liten jävla skitunge som inte visste ett piss om livet.
Det är inte ovanligt idag att man förlovar sig när man är så gammal, 15 år, 14 eller 16. Jag har svårt att tro att någon i den åldern är mogen för det jätteklivet in i vuxenvärlden. Varför så bråttom?

Sen kan jag också tycka att den jargong som används i ungdomskretsar är lite väl.. vulgär? Otrevlig, smaklös, rå, grov? Hittar inget ord som beskriver det rätt. Egentligen har jag inget att säga i denna frågan då jag själv använder mig av den, men vardagligt kan jag tycka att det är okej. Men faktum är att den används lite för flitigt till att såra, förödmjuka och manipulera. Varför detta behov av att hävda sig?
Jag kan inte påstå att när jag dagligen använder ord som fitta, hora, slyna och cp är ute efter vuxnas reaktioner eller bekräftelse men i grund och botten måste det ändå vara så. Mitt och andra ungdomars språk idag måste bottna i ett behov av att separera sig från de vuxna, men är att prata rått och smaklöst verkligen ett bra sätt? När vi sedan använder det mot varandra för att vara elaka, för att kränka, är de inte lika roligt längre. Vi vet dessutom hur vi ska använda oss av orden för att göra så stor skada som möjligt. För att återkomma till ämnet Sturebymordet, titta hur Tove Lind genom kunskap om hur hon skulle använda sitt språk fick sin pojkvän att döda en annan människa. Och nej, jag menar verkligen inte att det är p.g.a. vår jargong som mordet ägde rum, men kanske, kanske om Tove Lind inte använts just så starka ord som hon gjorde att Tim då inte blivit riktigt lika förförd av hennes hot. Kanske att hans förstånd då endast för en kort stund hade fått honom att förstå att det hon ville att han skulle göra var fel. Kanske han hade förstått att hon inte bestämmer hans värde, att han var värd nått bättre.

Jag kanske är ute och cyklar. Kommentara gärna.

Jag hamnade i en diskussion med min fotolärare i onsdags. Han är en person jag har oerhörd respekt för. Han är min förbild. Jag önskar jag kunde se på saker som han kan. Men när vi började diskutera religion var det inte så kul längre. Han är nämligen troende. Jag lärde mig det den hårda vägen när jag berättade om Zeitgeist. Han skrattade mig rakt upp i ansiktet. Allt jag försökte säga till mitt försvar efter det lät bara krystat och fånigt. Jag kände mig skitdum och förolämpad. Är det något jag tror på så är det att alla får tro på vad dom vill. Men jag tycker också man ska vara öppen inför vad andra tror.
Min bild av honom förändrades minst sagt den dagen. Och jag var helt övertygad om att jag inte skulle vara samma människa i hans ögon heller. Men när jag fick sova på saken insåg jag att jag är exakt samma person i hans ögon och han också i mina. Det är inte konstigt att man går till attack när man har vart tvungen att försvara sin tro hela livet. Det är inte konstigt att man skrattar när det man hör i sina öron är rappakalja. Attack är bästa försvar.

Ingen är perfekt. Inte ens min fotolärare. Men han är ändå min förebild och jag önskar jag en dag kommer ha lika kloka värderingar som han har. Efter 2 år är jag en god bit påväg. Kan bara säga tack!

När man i Amos Oz bok Hur man botar en fanatiker läser att Oz menar att Palestina/Isrealkonflikten inte handlar om rätt och fel eller gott och ont börjar man fundera på vad ondska egentligen innebär. Om det endast handlar om “..en kollision mellan rätt och rätt..” när människor förtrycks, plågas och dödas, vem är då ond? Vad är egentligen ondska?
Mina svar på frågan är:
A. När man medvetet gör andra levande varelser illa och ev. njuter av det.
B. När man gör andra levande varelser illa utan mening men utan att känna ånger efteråt, och ev. njuter av det.
C. När man är likgiltig till att andra levande varelser kan skadas, t.ex. som i Palestina/Isrealkonflikten. När ena sidan är så blint övertygad om att just den har rätt att de står likgiltiga till det faktum att deras bomber skadar och dödar (den oskyldiga delen av) fienden.

Men så enkelt är det inte. Barn som slår varandra med flit eller ser t.ex. mobbing utan att ingripa är inte onda. När starkare känslor som ilska eller rädsla tar över är man inte rationell, förnuftet förtrycks av dessa känslor. Men det innebär inte att man är ond.
Så jag frågar mig igen, vad är ondska?

I Grunden till grymhet skapas i vardagslivet (SvD, 9/9-09) citerar Hans Ingvar Roth Kathleen Taylor som menar att vardagliga företeelser som feghet, konformism, bristande instinkt och fantasi är vad grymhet hos människor bottnar i. Men detta skulle då betyda att när starkare känslor tar över och man inte tänker rationellt då är grym tillika ond, ett påstående jag just bestred.  Detta är väldigt intressant då det visar att människor har olika inställning till vad ondska är.
Jag tror inte att Taylor syftade på barn när hon skrev att grymhet bottnar i vardagliga företeelser, men tror i och för sig barn kan vara ett undantag i hennes princip. Jag skulle ändå inte anse att en vuxen person som gör som barn i detta sammanhang är ond. Vi kan nog alla bli slavar under våra känslor i vissa situationer.

Detta är en svår fråga med många teorier och få svar - tror jag. För om det inte går att vetenskapligt bevisa vad ondska är och vilka som anses onda, vem bestämmer det då?
Man kan samtidigt luras till att det är en lätt fråga att svara på. Men ska man räkna in omständigheter och känslor fungerar inte mina svar A, B och C. Då krävs det att man gräver djupare.

Trots att jag har grävt djupare har jag inte kommit fram till ett svar och tycker därför än en gång att detta är en svår fråga. Vem vet om vi någonsin kommer få ett konkret svar. Kanske måste vi förändra vår syn på ondska? Kanske måste komma ifrån den stereotypa bild vi har av ondska? Kanske vi då kommer kunna få ett tillfredställande svar på frågan: vad är ondska?