Varför är det alltid så att få gånger man faktiskt är övertygad om att någonting ska bli bra, det då går helt åt helvete istället? När man för en gångs skull tillåter sig att hoppas och tro på någonting blir det aldrig som man föreställt sig och velat. Aldrig.

Jag har tröttnat. Jag orkar inte ständigt oroa mig och överanalysera det lilla konkreta som finns. För det är inte mycket som är just konkret. Det mesta är allt och ingenting som flyter runt och väntar på att tas om hand men det händer aldrig. Det är ett ganska starkt tecken på att det aldrig kommer bli mer än vad det var.

Det var en farlig kant och du puttade mig och lät mig falla handlöst. Det blev en dunderkrash och du kan ta på dig ansvaret för alla skador jag ådrog mig.

Jag antar att det måste vara över för mig nu, mot min vilja men för min egen skull. Men bollen ligger också hos dig och den är din att göra vad du vill med.



Jag vet inte om jag är beredd att ta konsekvenserna som möjligt kan uppstå efter att detta inlägg publicerats. Jag är så jävla värdelös, för jag hoppas fan fortfarande.