Stabilt. Och sen, PANG, ett fett slag i magen. Jag tror inte jag orkar mer. Och så dilemmat: ska jag stanna hemma där jag behövs eller ska jag rymma till platser där jag får tänka på annat, där jag kan skratta och där jag inte blir påmind om det helvete som väntar.

Högen blir bara högre. All skit kom verkligen på samma gång. Jag orkar inte, hur ska jag ta mig igenom det här?

Jag älskar dig mamma, mest i hela världen. <3

Hello there, the angel from my nightmare. I miss you.

Jag tänke på en grej i går. Det vore nice att ha typ en q&a session där det innan i cam ska sväras med handen på hjärtat på att sanningen, and nothing but the sanning ska sägas typ. Efter det kanske jag för en gångs skull skulle kunna somna utan att mitt huvud, mina tankar och min oförmåga att tänka klart nästintill skulle ta död på mig.

spotify:track:2GXS6FXnKHKgvhqrjGq6K1

I'm running and not quite sure where to go.
And I don't know what I'm diving into,
just hanging by a moment here with you.

Jag blir lite smått irriterad på mig själv när jag läser igenom senaste veckornas inlägg. Har verkligen bara skrivit om hur dåligt jag mått eller hur bra jag mått och de flesta har väl listat ut grunden till de båda kategorierna. Jag blev kär, vilket jag för övrigt fortfarande är.

Man blir verkligen mind fucked, man önskar att man i fem minuter kunde tänka på annat. Men alla som varit sådär dunderkära vet väl att det inte är så enkelt? När man inte kan låta bli att tänka på hur underbar personen i fråga är, när man inte kan låta bli att le när man tänker på alla konversationer som fått det att pirra så galet i magen. När man skiter i allt annat när han eller hon hör av sig, när man släppet allt för att få prata med personen. När man ständigt önskar att man fick träffa honom. Eller henne. I mitt fall är det honom så jag tänker köra på det.

Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Så är det i mitt fall. Att vara olyckligt kär kan jag hantera, men när ens känslor så vitt man vet är besvarade, ständigt underhålls och man tror att framtiden ska bli på ett visst sätt men inte blir så är det svårare. Då känns allt botten. Då vill man helst dö vissa dagar.

Där är jag nu. Jag har som sagt fortfarande frågor och jag vet inte vad som händer riktigt, men det är tungt just nu. Att andas tar emot. Och det värsta är att jag inte har en aning om vad som pågår i hans huvud. Och man hoppas, håller tummarna, önskar vid 22:22 varje kväll och drömmer om att det ska bli precis som man vill att det ska bli. Men någonstans måste man inse att det kanske inte blir så. Det blir ganska sällan som man vill. Men häpnansväckande saker händer ibland och man kan ju hoppas på att detta är en sådan gång.

Grunden till mina kärleksproblem har vänt upp och ner på mitt liv. Han har dragit fram sidor hos mig själv jag inte visste att jag hade. Både bra och dåliga. Vissa hatar jag, andra älskar jag. Det mesta är så med honom, svartvitt liksom. Men det svartvita har också en feeet gråskala där mycket får plats. Ibland vill man bara ha ett ja eller ett nej, men man kan ju inte få som man vill.

Om det undgått någon så tycker jag väldigt mycket om den här killen. Vad som väntar har jag ingen aning om, men jag hoppas, håller tummarna, önskar varje kväll vid 22:22 och drömmer om att det ska bli precis så bra som jag trodde att det skulle bli.

Om man räknar bort att jag knappt fått någon sömn inatt/idag mår jag faktiskt under omständigheterna bra. Kan bara tacka mor, moster och några få nära vänner för det. Ni vet vilka ni är, och ni betyder.

Det hade ju kunnat hända en bättre dag, en dag då det för mig hade varit möjligt att ta mig ut, umgås med människor och tänka på annat. Självklart sitter jag nu istället ensam hemma med 3 barn, varav 2 sover.

Jag hade inte ens bangat att dra på den värsta fjortisfesten ni kan tänka er, i det hade det i alla fall funnits lite underhållning och med största sannolikhet mycket alkohol att sno. Men nej, jag sitter här och dricker min jävla cola och lyssnar på något av följande:

1. Feel so good, på repeat.
2. Apologize, på repeat.
3. All downhill from here, på repeat.
4. Naive, på repeat.
5. Kent, vad som helst med Kent.
6. Winnerbäck.
7. The botten is nådd, på repeat.

Inte alls emo. Inte alls bitter. Nej, nej. Och man tycker ju att allt borde vara så självklart nu, att de inte borde finnas några frågor. Men tro på fan, visst dyker dom upp nu också.


You're making the biggest mistake of your life.

 

 

Jag kommer explodera. Det är inte möjligt för varken ett hjärta eller en hjärna att känna såhär mycket på samma gång. Så mycket lycka.

----------------------------

Kortslutning, varken hjärta eller hjärna kan hantera detta. Åh shit, jag tror jag dör.

Helt randomly drog Bruno med mig till stan för att fika. Jag tackar, tackar och tackar en gång till för jag behövde komma ifrån hellholet här hemma och bort från alla satans känslor och problem som lyckas kila sig in i allt. Det går inte att glömma för det finns ständigt något man kan relatera till problemen så man blir påmind hela tiden.

Det blev lite av en therapy session också. Det var skönt att bli påmind om att man inte är ensam mot alla i hela världen. Det finns faktiskt dom som varit med om samma saker, som känt samma hopplöshet och bara vill ge upp. Då får man nya krafter, man orkar fortsätta kämpa.

Det tänker jag göra nu. Jag stod vid ett vägskäl, valde fel, backade och tar nu den andra vägen. Det är nu eller aldrig. Jag kör en all in. Jag tänker inte lägga mig. Inte än på ett tag. Frågan är om du är beredd att göra samma sak, men det är en risk jag får ta och jag tar den på tok för gärna.


Måste länka till bästa Brunos blogg också. :*

May the force be with you, babe.

Varför är det alltid så att få gånger man faktiskt är övertygad om att någonting ska bli bra, det då går helt åt helvete istället? När man för en gångs skull tillåter sig att hoppas och tro på någonting blir det aldrig som man föreställt sig och velat. Aldrig.

Jag har tröttnat. Jag orkar inte ständigt oroa mig och överanalysera det lilla konkreta som finns. För det är inte mycket som är just konkret. Det mesta är allt och ingenting som flyter runt och väntar på att tas om hand men det händer aldrig. Det är ett ganska starkt tecken på att det aldrig kommer bli mer än vad det var.

Det var en farlig kant och du puttade mig och lät mig falla handlöst. Det blev en dunderkrash och du kan ta på dig ansvaret för alla skador jag ådrog mig.

Jag antar att det måste vara över för mig nu, mot min vilja men för min egen skull. Men bollen ligger också hos dig och den är din att göra vad du vill med.



Jag vet inte om jag är beredd att ta konsekvenserna som möjligt kan uppstå efter att detta inlägg publicerats. Jag är så jävla värdelös, för jag hoppas fan fortfarande.

Have you ever been a part of something that you thought would never end?
And then, of course it did.

Glad. Väldigt glad. Inte ens aidshostan kan förstöra detta.
<3

Ord betyder ingenting förens dom är bekräftade med handling.

18 to go.

När jag gick hos min psykolog för ett och ett halvt år sedan sa han till mig att mitt största problem var att minsta nederlag fick mig att hämna på minus på skalan även fast jag kilade stadigt på +5. Jag var då efter nederlaget, som kunde vara hur mini som helst, tvungen att kämpa mig upp på plus igen och det tärde på mig.

Jag anser mig idag må bra. Mitt liv är stadigare än vad det varit på flera år men det där med skalan är något som följt med. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra för att bli av med min oförmåga att hantera nederlag eller när saker och ting inte blir som jag vill. Jag faller verkligen totalt och känner mig nästintill oförmögen att ta mig upp igen.

Det är verkligen något som stör mig, ett riktigt irritationsmoment när jag väl är uppe på plus igen och kan se på situationen med lite distans.

Jag är säkert emotionellt instabil. Jag har känt det på mig i flera år. Det är nått seriöst fel i mitt huvud - på riktigt. Och det skulle inte förvåna mig med tanke på hur min familj och släkt ser ut. Att vara störd i huvudet är väl ärftligt?

Kan inte sova.

Vill uttrycka min tacksamhet över alla dom vänner jag har. Att dom över huvud taget väljet att beblanda sig med mig när jag har "TROUBLE" skrivet fetstilt i pannan gör att dom alla förtjänar medalj. Ni betyder ska ni veta. Och speciellt ni som lyfter upp mig ur spillrorna när allt annat rasar, gång på gång. Tack, tack och åter tack.

Jag har lyckats skaffa mig lite distans till det hela..

Jag överanalyserar allt du gör. Jag tänker på dig på tok för mycket. Jag känner mer känslor än vad som borde få vara lagligt när jag tänker på dig, pratar med dig eller har dig i min närhet. Jag är livrädd för att detta inte ska vara ömsesidigt, att det ska ha olika innebörd för oss två.

Skillnaden mellan att kämpa och vara efterhängsen är hårfin och jag vet inte om jag kan hålla mig på rätt sida, jag vill detta för mycket.

Jag borde förvänta mig det värsta för att slippa bli besviken, men jag kan inte låta bli att hoppas.

Snart är det sängdags. Har knappt sovit någonting i natt. Satt uppe och väntade på bättre tider och sängen fick vänta alldelses för länge än vad som är hälsosamt när man är barnvakt. Tror klockan var halv fyra sista gången jag kollade. Sen klockan sex vaknar jag av att Wilma skriver "bloooooooot, blooooooot" ute i vardagsrummet. Det var bara att kliva upp för då har Gustav slagit henne rakt på näsan och det var blod överallt.

När päronen kommit hem bar det av till stan med Monika och Felicia. Vi chillade galet och snackade pojkar. Haha, inte ett dugg förutsägbart. Sen kom alkohol med i bilden och snefyllan var ett faktum. Jag blev riktigt rädd för mig själv en stund. Min hjärna fick en ordentlig kortslutning och jag var inte medveten om varken tid eller rum. Skakningar, andnöd, illamående. Jag trodde jag skulle dö.

Men jag är en fighter, så jag förträngde världen och lyckades njuta ganska ordentligt av sällskapet en stund innan jag bar mig av hemåt. Nu är jag hemma och känner mig väldigt förlåtande men också väldigt pinsam. Jag bör verkligen undvika alkohol.

Tror det blir en godnattcigg innan jag låter mig själv tokslockna till en dålig film. Kan ju hoppas på lite socker innan jag somnar. Men jag ska inte hoppas för mycket. En dag som idag, när inget gått rätt eller bra, lär inte det heller bli som jag vill.

Nu har ni fått ett värdelöst inlägg om allt och ingenting.

Puss.

Jag känner mig så jävla bitter, men män är svin. Punkt jävla slut. Fuck er och alla era små jävla trick för att ha oss lindade runt era fingrar. Jag tänker kämpa för att aldrig behöva hamna där igen. Jag ska bli lesbisk.



Och jag satt där med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick allt jag hade förstorat..

edit;
Jag behövde bli påmind om alla bra män jag har i mitt liv. Mina vänner, min pappa, min farfar. Men tyvärr finns det svin också. Och man vill gärna känna sig lite uppgiven, förlora all tro på mänskligheten och bara glömma alla dom bra som finns. Då finns det i alla fall en förklaring till att man fallar för idioterna, att man har förtroende för asen som sedan sviker. Men that's life. Just suck it up.

uppgiven: resignerad, modfälld, förtvivlad, tillintetgjord; utmattad, kraftlös, förbi, slut.


Gör ditt val,
ta ett självständigt beslut.

Varför känns det precis som att det är fredag?


Snart finns det inga tårar kvar.
De var mina att ge vem som helst.