Jag har lyckats skaffa mig lite distans till det hela..

Jag överanalyserar allt du gör. Jag tänker på dig på tok för mycket. Jag känner mer känslor än vad som borde få vara lagligt när jag tänker på dig, pratar med dig eller har dig i min närhet. Jag är livrädd för att detta inte ska vara ömsesidigt, att det ska ha olika innebörd för oss två.

Skillnaden mellan att kämpa och vara efterhängsen är hårfin och jag vet inte om jag kan hålla mig på rätt sida, jag vill detta för mycket.

Jag borde förvänta mig det värsta för att slippa bli besviken, men jag kan inte låta bli att hoppas.