Jag hamnade i en diskussion med min fotolärare i onsdags. Han är en person jag har oerhörd respekt för. Han är min förbild. Jag önskar jag kunde se på saker som han kan. Men när vi började diskutera religion var det inte så kul längre. Han är nämligen troende. Jag lärde mig det den hårda vägen när jag berättade om Zeitgeist. Han skrattade mig rakt upp i ansiktet. Allt jag försökte säga till mitt försvar efter det lät bara krystat och fånigt. Jag kände mig skitdum och förolämpad. Är det något jag tror på så är det att alla får tro på vad dom vill. Men jag tycker också man ska vara öppen inför vad andra tror.
Min bild av honom förändrades minst sagt den dagen. Och jag var helt övertygad om att jag inte skulle vara samma människa i hans ögon heller. Men när jag fick sova på saken insåg jag att jag är exakt samma person i hans ögon och han också i mina. Det är inte konstigt att man går till attack när man har vart tvungen att försvara sin tro hela livet. Det är inte konstigt att man skrattar när det man hör i sina öron är rappakalja. Attack är bästa försvar.

Ingen är perfekt. Inte ens min fotolärare. Men han är ändå min förebild och jag önskar jag en dag kommer ha lika kloka värderingar som han har. Efter 2 år är jag en god bit påväg. Kan bara säga tack!