Ta det med en nypa salt var det va? Ja, inte går det att ta det på något annat sätt i alla fall. Skulle vara perfekt med en himlar-med-ögonen-smily just nu, men vem fan fattar denna: 8-) ? Skit samma. Jag sitter och himlar med ögonen i alla fall, skakar lite uppgivet på huvudet, skrattar lite också för det finns en viss humor i detta ändå. Ett fett lool passar in ganska bra också, ett sånt lool som man faktiskt säger. Speciellt när man vill vara riktigt jättesarkastisk.

Men jag vet inte, jag är nog inte ledsen även om det vore en mer normal reaktion. Men det känns ledsamt faktiskt. Liksom, äsch jag vet inte. Ledsamt bara, ganska mycket ledsamt. Vad ska man tro på liksom? Olika bud från olika håll. /:

Aja, w/e är den smartaste kommentaren jag kommer på till ovanstående text.


Och tack Monika för att du gjorde min kväll. Åh, hahahaha, skrattade verkligen så jag ramlade ihop på golvet! Puss babe! <3

 

Om ni failar på söndag och inte lyckas hålla er kvar är ni fan skyldiga mig en cola..

 

Och jag känner på mig att det kommer bli ett lite seriösare inlägg inatt. Är på tok för trött på skiten jag skrivit den senaste tiden. Men få inte för höga förhoppningar, det är mycket möjligt att det bara blir ett emo/klag/det-är-synd-om-mig/nu-ska-jag-vara-djup-inlägg där jag använder lite finare språk. Men tanken är i alla fall att alla ska förstå vad jag skriver och inte bara, typ, en person. Wow, framsteg..

Trött. Tom. Nästintill likgiltig men ändå på bra humör. Bra människor och bra musik gör att jag just nu sitter och ler och skrattar till ibland. Tog mig samman, bet i det sura äpplet, samlade tankarna. Vad som än kommer hända går det bra nu. Jag håller huvudet högt och är medveten, går in med vetskapen. Det känns bra. Just nu mår jag bra.

 

 

 

Och som sagt, Supreme mmmmm <3

 

Känner mig.. tillfredsställd. Och hoppas att jag inte gjort fel.
Dags för en god natts sömn, som förhoppningsvis inte kommer innehålla mardrömmar. Men vad vet man?

Eh, jag vet inte. Jag tror jag är smått chockad, fortfarande efter flera timmar. Mina ögon svider, rösten sviker och benen viker sig under mig. Känner ingenting, aldrig igen bejbi. Hjärtat slår så hårt i mitt bröst att hela min kropp skälver. Luften lyckas inte ta sig enda ner i lungorna utan vill snarare ut igen efter halva vägen.

Jag sitter och vet inte vad som är bäst, att krypa ihop i fosterställning under täcket eller sätta mig under mitt skrivbord och lägga all min kraft och energi på att glömma tid och rum. Helst hade jag velat plocka ihop mina saker, sätta mig på första bästa tub mot stan och bara gå. Gå, gå, gå hela natten. Då hade chansen att dessa satans tankar som jag är så jävla trött på inte hade hunnit ikapp. Det är bra mycket enklare att  göra misstag och tillåta dagdrömmarna att svepa iväg hemma under mitt varma täcke.

Och ingen av er förstår hur fruktansvärt trött jag är på mig själv, hur min egen närvaro äcklar mig för att jag är så patetiskt svag och ynklig. För att jag tillåter mig själv att må såhär jävla piss och för att jag inte tar tag i saken och kämpar uppåt. Jag lägger mig istället bekvämt på en grusig botten som river min rygg och vägrar röra på mig. Jag blundar och låtsas som att allt är som det ska.

Men fan, blodsockret är i botten och minsta rörelse får det att flimra framför ögonen på mig. Hur skulle det kunna vara möjligt att klättra uppåt när jag inte ens klarar att resa mig utan att falla ihop i en hög igen? Nej, jag stannar nog här nere ett tag. Om inte annat tills blodsockernivån åter är normal. Strö lite socker på mig.

Jag måste påminna mig om att bli arg och då vet jag vad som behövs. Nu är jag arg igen. Det är bra. Som Fanny sa, det är bättre att vara arg och stark än ledsen och svag. Jag är verkligen skitarg. Helt asförbannad. Jag vill slå någon, vill orsaka smärta, vill ta sönder. Åh shit. Måste ta en cigg annars kommer jag kasta något i väggen eller slå sönder mina egna knogar eller något annat smart.

Vem är du att leka lekar med mig?
Vem är du att tro att mitt hjärta är något som du kan göra vad du vill med?

Life's a bitch and then you die.

Är jag en psychobitch som är för mycket på alla sätt och vis eller är jag bara mänsklig?

Jag kom själv fram till att jag är mänsklig. Och visst, jag kanske är en psychobitch också, typ en sån som puttar folk framför tågen och sånna grejer, men inte pga detta. I denna situation är jag bara väldigt vanlig och mänsklig. Lite för naiv och blåögd kanske, men utöver det bara väldigt mänsklig. Tyvärr. Man skulle vara Superman eller nått. Det vore awesome!

Jag mår illa. Jag vill spy. Fast det vill jag ju inte. Jag hatar att spy. Men vad ska jag göra då för att få detta äckliga illamående att gå över?

Jag kan inte göra någonting. Jag vet det. För jag mår inte illa pga fysiska anledningar om inte ett krossat hjärta räknas som fysiskt. Men det borde det inte göra eftersom att hjärtat inte går sönder på riktigt. Men det känns som att det går sönder på alla möjliga sätt förutom "inte på riktigt". Satan vad ont det gör. Jag hade förträngt den här känslan. Jag hoppades på att aldrig skulle behöva känna den igen och nu vet jag exakt varför.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över hur riktigt jävla dum i huvudet jag är. Jag har bara mig själv att skylla. Jag visste någonstans att det var så här det skulle sluta men jag sket i det. Jag vägrade inse det. Varför, gud varför ska jag alltid göra tvärt emot vad magen säger? Jag kan inte ens hata dig för du sa att jag skulle lita på min magkänsla men det gjorde jag inte. Om jag hade gjort det skulle jag inte behöva sitta här och känna hur blodet från det hjärtat som slog för hårt för dig rinner längst min kropp från såret som är där nu. Ett sår kanske är en underdrift förresten, ett fedt jävla hål är mer korrekt.

Det enda jag kan göra nu är att upprepa "du kommer överleva" för mig själv, men jag vet inte om jag tror på det. Smärtan är så frukstansvärd att jag snarare tror att jag ska falla ihop och dö när som helst, att mitt hjärta inte pallar detta, att det kommer sluta slå. Det skulle vara lindrigare. Att få dö och slippa känna någonting. Istället måste jag inse att jag kommer få leva med denna olidliga smärta nu. Jag vet inte ens hur länge. Kanske en vecka, kanske två? Kanske en månad, kanske ett år. Jag vet inte, för jag kan inte avgöra hur stort intryck du gjort på mig, hur mycket du betyder, hur kär jag är i dig.

Jag vet inte om jag överreagerar. Jag vet inte om jag kommer vakna av att telefonen i min hand vibrerar för att jag fått ett sms eller för att du ringer och du då kommer förklara att jag fått allt om bakfoten. I hemlighet hoppas jag självklart på det. Men det är bätte att inte hoppas för om jag inte fått allt om bakfoten kommer världen falla under mina fötter en gång till då jag inser att du inte hört av dig. När jag vaknar imorgon vid halv tre utan några missade samtal eller olästa sms, utan någon förklaring.

Det gör ont i alla fall. Just nu, hur mycket jag än överreagerat, så gör det ont så in i helvete. Och du är den enda som kan få det att gå över.

Snälla, snälla någon gud som inte finns, gör så att detta bara är en mardröm. Säg att jag valde rätt väg, säg att jag gjorde rätt som inte litade på magen min. Du är ju så jävla bra. Snälla snälla, jag vill inte att det jag är rädd för ska vara sant. Snälla säg att du kommer läsa detta. Snälla säg att du kommer ringa direkt när du inser hur dum och korkad jag varit som tvivlade på dig.

Jag vill inte, vill inte, vill inte.
Du betyder så satans mycket.

edit;
Mina tankar exakt. Jag har inte editat något alls. Rakt från hjärtat. Frågan är om jag gjort bort mig nu. Jag hoppas inte det. Att vara ärlig är ändå bra, det varar längst. Right?

Oh shit, vafan ska jag göra? Jag borde egentligen sova. Men det kommer ju inte gå, obviously. Jag behöver ha något att göra. Jag behöver skriva men vad ska jag skriva om? Jag vet inte. Cola kanske? Nej, inte cola. Då kommer jag bara tänka på dig. Om att du skrev att du kom ihåg sättet som bara jag drack cola light på. Om när du köpte cola till mig, som du bjöd på. Sjukt tragiskt, men det var verkligen värsta gentlemannagesten enligt mig. Tror inte någon som inte är släkt med mig någonsin bjudit på på en hel cola. En hel flaska liksom.

Vad kan jag skriva om då? Det finns nog inget. Allt kan på något långdraget sätt förknippas med dig och jag behöver tänka på annat just nu. Men det går inte det heller. Du har ockuperat mitt huvud och hur många jävla SWAT-team jag än skickar in lyckas dom inte få ut dig. Du är där och vägrar gå ut.

Kanske lika bra att acceptera att det är så. Är trött som ett as så någon gång lär jag förhoppningsvis somna. Du lär vara kvar då och jag kommer antingen vakna gråtandes eller börja gråta när jag vaknar just för att jag vaknade. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag saknar dig och om detta bara är ett fedt missförstånd skulle det ändå vara värt all den smärtan jag känner nu. Så bra är du.

edit;
Haha, shit jag känner mig så jävla dum. Det skulle vara en sån där grej som "bara händer mig" om jag reagerat såhär helt i onödan. Det är säkert så bara för det. Eller så intalar jag mig bara det för att jag inte vill något annat. Synd att man inte kan vilja något så mycket att det blir verklighet. Om jag fick välja en typ superhjälteegenskap skulle jag nog välja det. Fedt bra grej. :)

(edit;
Om det är så att jag missuppfattat allt så snälla ring. Jag förstår om du är helt jävla terrified för att jag ska vara en psychobitch men så är det inte. Jag kan förklara exakt varför jag reagerat som jag gjort. Så ring bara, vad klockan än är. Du kan ge mig den chansen, för jag har faktiskt gett dig några. ) Vi låtsas idag som att denna del inte finns. Ledsen, men så desperat är jag inte.

edit;
Jag är så jävla rädd. Den rädslan jag känt konstant i en månad är ingenting mot hur det känns nu.

edit;
Eftersom jag bara totalvägrar att somna så har jag legat nu i minst en timme och övervägt om jag ska ta bort hela detta inlägget då jag just nu mest är rädd för vad konsekvenserna av det kan bli. Men som sagt, jag har varit 100% ärlig och det borde ju vara något bra. Jag skulle kunna ta bort detta inlägget och låtsas som ingenting men jag tror ändå jag tänker låta det stanna och hoppas på det bästa. Secrets don't make friends.

Jag sitter och läser bibeln. Varför? Jag har ingen jävla aning.

Hemma en snabbis för att hämta grejer. Orkar inte vara hemma när kräket kommer. Chillar galet på östermalm inatt. Vet inte vart jag tar vägen imorrn, men någonstans lär jag förflytta mig.

Allt händer på en gång. Och självklart finns det inget som kan hejda mina tankar. Jag känner för att kräkas, har mått illa hela dagen. Det vägrar gå över. Jag behöver något som får mig att glömma, som kan få mig att tänka i andra banor. Så klart finns det inget. Det svider.

Jag älskar min mamma och mina syskon över allt annat. Vi tar oss igenom det här. Vi är starka tillsammans.

Du har förstört allt. Livet kommer aldrig bli detsamma för oss. 5 personer har du vänt ryggen.

Din själviska jävla fitta. Jag hoppas du dör.

Tänk sen när det blir vinter.. Det är redan så kallt ute att man förfryser fötter och händer och ja, lite allt möjligt. Men eftersom jag är så tuff så trotsade jag det kalla vädret och chillade i stan med mycket trevligt sällskap. Jag lyckades hitta sätt att hålla värmen på, men sällskapet tyckte jag behövde kylas ned. Så kan det gå.

Hundar och blå bussar har fått en helt ny innebörd också. Om ni undrade alltså.

Svenskan gick bra och jag blev faktiskt nöjd så den där prestationsångesten som jag kände innan blev riktigt ägd.

Jag är nyförälskad också. Efter många, många veckor då endast hiphop kommit ur mina högtalare har jag börjat uppskatta Kent mer än jag gjort på riktigt länge. Hur kunde jag glömma att Du & jag döden är det bästa albumet ever?

Och så odlar jag min rädsla
ja, jag sår ständigt nya frön.
Och i mitt växthus är jag säker,
där växer avund klar och grön.

På återseende.


Jag vill ha dig, jag är din jag är bara din.

Ja, jag vet att jag är värdelös. Ber om ursäkt.

Jag skrattar så jag dör och allt jag tänker är "media in my heart."

Du kan få mig när du vill,
men det kanske inte är värt besväret?

Detta gjorde min kväll!

Nu ska jag blogga. Vill dock varna för att detta inlägget inte kommer innehålla så mycket underhållning.

Detta har varit en riktig klagdag. Har klagat på det mesta. Men jag vill påpeka att det har funnits grund till allt klag. Det var inte direkt brist på underhållning som resulterade i en dag fylld med klagande.

Men jag har haft rolig idag också. Stephan var sjuk så det var bara vi ägande (not) fototvåor som styrde och ställde i fotosalen. Den dära slyttan Majlöv har ju fått en Mac så vi festade loss till awesome musik. Vi både dansade och sjöng och den där känslan av tillfredsställelse uppenbarade sig ett tag. Jag tycker om min klass på vissa sätt i alla fall.

Nu vill jag säga till alla mina, hör och häpna, 53 läsare att kommentera. Skriv en rad eller två om vad du vill läsa om, reklama för din egen blogg eller säg bara hej. Snälla, för min skull?


Du är helt underbar. Och ja, jag känner för att tala om det för hela världen.