Lur, regn, skitplugg, skitklass, skolk, Kent, quadrapop, Miche = geni, studio,  vänner, känslor, tankar, funderingar, vad vet jag?, vad vet du?, otillräcklig, pank, jobb, ångest, saknad, ensamhet.

edit;
Är ledig imorgon. Ska bli galet skönt att faktiskt få sova ut. Det var längesen jag gjorde det. Mardrömmarna ger inte med sig och insomningen går inte bättre. Jag har dessutom helt plötsligt efter nästan 18 år av mitt liv blivit fruktansvärt morgontrött. Jag lyckas i princip varje morgon stänga av fem alarm på min lur, i sömnen. Så sjukt duktig!


Jag är livrädd för att leva
och jag är dödsrädd för att dö.
Men älskling, vi ska alla en gång dö.

Men ja, vi sätter på lite FFTL som man inte hört på typ 1 år när man behöver bli lite glad en random oktoberkväll..

Ibland undrar jag om jag har någon hjärna över huvud taget.
Skit samma förresten, jag kom på att jag är körd i huvudet så min oförmåga att tänka smart och logiskt har redan en förklaring.

- Var inte en sån jävla mes.
- Var konsekvent. Alltid. Inga satans undantag, du förlorar bara på det.
- Tyck inte synd om dig själv, för det är inte synd om dig.
- Ta en cigg och gå och lägg dig annars kommer du sitta uppe hela natten för att du inte kan sluta tänka.
- Sluta tänk så galet mycket.
- Sluta tänk "tänk om".
- Var realistisk.
- Ta dig samman och sätt på musik du blir glad av.
- Glöm aldrig att det suger stenhårt att vara emo, deppad eller nere.
- Byt ut den fastsvetsade bilden mot något annat eller häll i dig något som får dig att tänka på något annat i 5 minuter. Eller så går du och lägger dig.
- Hitta ett sätt du kan kontrollera dina drömmar på.

edit;
- Gråt för fan inte, även fast det känns som att allt skulle kännas mindre jobbigt då. Det blir inte mindre jobbigt men du blir desto mer patetisk.
- FFTL, Kent och Lars Winnerbäck räknas INTE som musik som gör dig glad just nu. Idiot.

edit;
- Men gråt då. Grååt för helvete.
- Lyssna på Kent också. Helst berg&dalvana samtidigt som du gråter. Inte alls pinsamt.
- Du är svag.

Tonight I’m wearing my best smile in hope to make me worth your while.
I’ll be the best mistake you’ll ever make.

From the lack of sleep and the bloodshot eyes
to the nervous kiss and the butterflies.
Does this make any sense at all..

Sjukt lång paus det blev. Behovet av att få ut mina aggressioner blev för stor.

Jag hatar när folk tofflar. Det är fan det värsta jag vet. Usch.

Nu har jag fan ingenting att se fram emot i helgen. Det ska inte ens bli skönt att vara hemma ensam. Bring me the horizon kommer inte bli så bra som det kunde blivit. Allt är fuckt. Precis allt.

Jag hatar människor. Alla människor.
Dö.

Precis som igår, i förrgår och dagen innan det slår mitt hjärta ett extra slag bara jag tänker på dig.

Bring me the horizon på fredag. Känns som att jag borde vara bra mycket mer peppad än vad jag är. Men å andra sidan sitter jag här, vilket jag gjort i 3 timmar nu, och bryr mig inte om någonting.

Jag bryr mig inte om att jag har en viktig inlämningsuppgift som ska lämnas in imorgon. Jag bryr mig inte om att jag har prov i arbetsmiljö imorgon. Jag bryr mig inte om att colan är slut. Jag bryr mig inte om att jag borde gå ut och röka innan jag får ett vansinnesutbrott för att jag är så röksugen. Jag bryr mig inte om att jag borde gå och duscha för att sen gå och lägga mig, vilket jag antagligen inte kommer bry mig om sen när det är dags för det.

Helt likgiltig till allt.


Själen min är svart, ja, den är svart o blänker.
Pianolackat till ytan o den har knappt nå känsler.

Det känns som att det kan vara en bra idé att sova när man inte har nått bättre för sig. Och det har jag inte.

Som vanligt den senaste tiden snurrar det i huvudet på mig, jag vet varken ut eller in. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vad vill jag?

Det tror jag att jag vet. Eller vet jag inte det kanske? Eller krånglar jag bara till allt nu?

Kanske det är så att jag är så säker på vad jag faktiskt vill att jag försöker intala mig motsatsen, som skydd.

Vad har jag för garantier egentligen?

Jag ska sova på saken men jag har svårt att tro att det kommer hjälpa det minsta. Som det är med allt annat, bara för att man vill en sak betyder inte det att det blir så. Hur mycket man än vill det. Det gör ont när man inser det. Aj.

Jag liksom föll över kanten..

Dagens äventyr resulterade i genomblöta skor. Pga likgiltighet inför i princip allt bemödade jag mig inte med att byta strumpor när jag kom hem. Jag har istället frysit som en idiot i en timme. Men det känns skönt, då har jag annat än mitt luftslott att tänka på.

Bilden är ungefär lika skev som min tillvaro.

Det har vart två kämpiga dagar. Jag försöker hejda mig, men det är fan inte lätt. Jag påminner mig själv gång på gång för att sedan inse att jag förträngt det jag skulle komma ihåg.

Tankarna snurrar runt, runt och jag får ingen ordning på dom. Vet inte vad jag mer ska tillägga. Har inte så mycket mer att skriva.

Jag måste reda ut saker och ting innan jag kan fokusera på bloggandet. Förlåt.

Jag hittar mig själv i en full tunnelbanevagn där jag sitter och ser ut som en idiot, jag kan inte sluta le.

Jag har kommit i kontakt med en viss Rickard. Han är bloggare. En grym sådan. Jag har helt ärligt aldrig träffat någon i min egen ålder som kan använda sitt språk på det sätter han använder det. Man blir hypnotiserad. 
Som t.ex. när jag läste hans argument för en legalisering av cannabis, då tänkte jag att jo men kanske att de borde legaliseras ändå? Liite i alla fall.
Att han både är snygg och charmig är ju självklart ett plus i kanten.

Puss.

"Det var så länge sen jag dippade. Bara en tidsfråga innan det skulle hända igen."

Jag insåg inte hur sant det var förens jag skrev det som svar till att jag skulle sluta sura. Jag tror jag är emotionellt instabil. Det är helt klart något fel på mig i alla fall.

Tycker också det är lustigt hur en sån realistisk person som jag själv kan ha en sådan fruktansvärt vild fantasi.

Jag somnade förövrigt i fosterställning till Socker med Kent.

Yes, dippen är ett faktum.

Jag har ingenting att skriva om. Absolut ingenting. Vad kan man skriva om då? Ingenting.

Jag som har varit på topp hela dagen är nu nere under noll på skalan. Min övertygelse är inte längre en övertygelse, snarare ett drömscenario. Jag är realist, men idag tillät jag tankarna sväva iväg. Då blir jag såhär. Omotiverad. Oengagerad. Olycklig.

För första gången på länge överväger jag att stanna hemma imorgon. Orkar jag med människor? Eller kan jag istället utnyttja dom för att hamna på topp igen utan att drömma? Jag har inte bestämt mig än.

Att allt är skit igen är i alla fall ett faktum.

Nu ska jag lyssna på Kent och tycka synd om mig själv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns inget värre än när den psykiska smärtan är så fullständig att den blir fysisk.