Om man räknar bort att jag knappt fått någon sömn inatt/idag mår jag faktiskt under omständigheterna bra. Kan bara tacka mor, moster och några få nära vänner för det. Ni vet vilka ni är, och ni betyder.

Det hade ju kunnat hända en bättre dag, en dag då det för mig hade varit möjligt att ta mig ut, umgås med människor och tänka på annat. Självklart sitter jag nu istället ensam hemma med 3 barn, varav 2 sover.

Jag hade inte ens bangat att dra på den värsta fjortisfesten ni kan tänka er, i det hade det i alla fall funnits lite underhållning och med största sannolikhet mycket alkohol att sno. Men nej, jag sitter här och dricker min jävla cola och lyssnar på något av följande:

1. Feel so good, på repeat.
2. Apologize, på repeat.
3. All downhill from here, på repeat.
4. Naive, på repeat.
5. Kent, vad som helst med Kent.
6. Winnerbäck.
7. The botten is nådd, på repeat.

Inte alls emo. Inte alls bitter. Nej, nej. Och man tycker ju att allt borde vara så självklart nu, att de inte borde finnas några frågor. Men tro på fan, visst dyker dom upp nu också.


You're making the biggest mistake of your life.

 

 

Vem är du att leka lekar med mig?
Vem är du att tro att mitt hjärta är något som du kan göra vad du vill med?

Life's a bitch and then you die.

Är jag en psychobitch som är för mycket på alla sätt och vis eller är jag bara mänsklig?

Jag kom själv fram till att jag är mänsklig. Och visst, jag kanske är en psychobitch också, typ en sån som puttar folk framför tågen och sånna grejer, men inte pga detta. I denna situation är jag bara väldigt vanlig och mänsklig. Lite för naiv och blåögd kanske, men utöver det bara väldigt mänsklig. Tyvärr. Man skulle vara Superman eller nått. Det vore awesome!

Jag mår illa. Jag vill spy. Fast det vill jag ju inte. Jag hatar att spy. Men vad ska jag göra då för att få detta äckliga illamående att gå över?

Jag kan inte göra någonting. Jag vet det. För jag mår inte illa pga fysiska anledningar om inte ett krossat hjärta räknas som fysiskt. Men det borde det inte göra eftersom att hjärtat inte går sönder på riktigt. Men det känns som att det går sönder på alla möjliga sätt förutom "inte på riktigt". Satan vad ont det gör. Jag hade förträngt den här känslan. Jag hoppades på att aldrig skulle behöva känna den igen och nu vet jag exakt varför.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över hur riktigt jävla dum i huvudet jag är. Jag har bara mig själv att skylla. Jag visste någonstans att det var så här det skulle sluta men jag sket i det. Jag vägrade inse det. Varför, gud varför ska jag alltid göra tvärt emot vad magen säger? Jag kan inte ens hata dig för du sa att jag skulle lita på min magkänsla men det gjorde jag inte. Om jag hade gjort det skulle jag inte behöva sitta här och känna hur blodet från det hjärtat som slog för hårt för dig rinner längst min kropp från såret som är där nu. Ett sår kanske är en underdrift förresten, ett fedt jävla hål är mer korrekt.

Det enda jag kan göra nu är att upprepa "du kommer överleva" för mig själv, men jag vet inte om jag tror på det. Smärtan är så frukstansvärd att jag snarare tror att jag ska falla ihop och dö när som helst, att mitt hjärta inte pallar detta, att det kommer sluta slå. Det skulle vara lindrigare. Att få dö och slippa känna någonting. Istället måste jag inse att jag kommer få leva med denna olidliga smärta nu. Jag vet inte ens hur länge. Kanske en vecka, kanske två? Kanske en månad, kanske ett år. Jag vet inte, för jag kan inte avgöra hur stort intryck du gjort på mig, hur mycket du betyder, hur kär jag är i dig.

Jag vet inte om jag överreagerar. Jag vet inte om jag kommer vakna av att telefonen i min hand vibrerar för att jag fått ett sms eller för att du ringer och du då kommer förklara att jag fått allt om bakfoten. I hemlighet hoppas jag självklart på det. Men det är bätte att inte hoppas för om jag inte fått allt om bakfoten kommer världen falla under mina fötter en gång till då jag inser att du inte hört av dig. När jag vaknar imorgon vid halv tre utan några missade samtal eller olästa sms, utan någon förklaring.

Det gör ont i alla fall. Just nu, hur mycket jag än överreagerat, så gör det ont så in i helvete. Och du är den enda som kan få det att gå över.

Snälla, snälla någon gud som inte finns, gör så att detta bara är en mardröm. Säg att jag valde rätt väg, säg att jag gjorde rätt som inte litade på magen min. Du är ju så jävla bra. Snälla snälla, jag vill inte att det jag är rädd för ska vara sant. Snälla säg att du kommer läsa detta. Snälla säg att du kommer ringa direkt när du inser hur dum och korkad jag varit som tvivlade på dig.

Jag vill inte, vill inte, vill inte.
Du betyder så satans mycket.

edit;
Mina tankar exakt. Jag har inte editat något alls. Rakt från hjärtat. Frågan är om jag gjort bort mig nu. Jag hoppas inte det. Att vara ärlig är ändå bra, det varar längst. Right?

Oh shit, vafan ska jag göra? Jag borde egentligen sova. Men det kommer ju inte gå, obviously. Jag behöver ha något att göra. Jag behöver skriva men vad ska jag skriva om? Jag vet inte. Cola kanske? Nej, inte cola. Då kommer jag bara tänka på dig. Om att du skrev att du kom ihåg sättet som bara jag drack cola light på. Om när du köpte cola till mig, som du bjöd på. Sjukt tragiskt, men det var verkligen värsta gentlemannagesten enligt mig. Tror inte någon som inte är släkt med mig någonsin bjudit på på en hel cola. En hel flaska liksom.

Vad kan jag skriva om då? Det finns nog inget. Allt kan på något långdraget sätt förknippas med dig och jag behöver tänka på annat just nu. Men det går inte det heller. Du har ockuperat mitt huvud och hur många jävla SWAT-team jag än skickar in lyckas dom inte få ut dig. Du är där och vägrar gå ut.

Kanske lika bra att acceptera att det är så. Är trött som ett as så någon gång lär jag förhoppningsvis somna. Du lär vara kvar då och jag kommer antingen vakna gråtandes eller börja gråta när jag vaknar just för att jag vaknade. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag saknar dig och om detta bara är ett fedt missförstånd skulle det ändå vara värt all den smärtan jag känner nu. Så bra är du.

edit;
Haha, shit jag känner mig så jävla dum. Det skulle vara en sån där grej som "bara händer mig" om jag reagerat såhär helt i onödan. Det är säkert så bara för det. Eller så intalar jag mig bara det för att jag inte vill något annat. Synd att man inte kan vilja något så mycket att det blir verklighet. Om jag fick välja en typ superhjälteegenskap skulle jag nog välja det. Fedt bra grej. :)

(edit;
Om det är så att jag missuppfattat allt så snälla ring. Jag förstår om du är helt jävla terrified för att jag ska vara en psychobitch men så är det inte. Jag kan förklara exakt varför jag reagerat som jag gjort. Så ring bara, vad klockan än är. Du kan ge mig den chansen, för jag har faktiskt gett dig några. ) Vi låtsas idag som att denna del inte finns. Ledsen, men så desperat är jag inte.

edit;
Jag är så jävla rädd. Den rädslan jag känt konstant i en månad är ingenting mot hur det känns nu.

edit;
Eftersom jag bara totalvägrar att somna så har jag legat nu i minst en timme och övervägt om jag ska ta bort hela detta inlägget då jag just nu mest är rädd för vad konsekvenserna av det kan bli. Men som sagt, jag har varit 100% ärlig och det borde ju vara något bra. Jag skulle kunna ta bort detta inlägget och låtsas som ingenting men jag tror ändå jag tänker låta det stanna och hoppas på det bästa. Secrets don't make friends.

Livet leker, tack vare Bruno. Hon har varit räddaren i nöden två kvällar i rad nu. Hon fikar med mig då jag ännu inte fyllt 18, istället för att gå ut. Fikar liksom, en fredag på höstlovet när bidraget kommit och det är halloween. Hon är förjävla bra den där Bruno. Fan jävla skitpiss att hon ska åka tillbaka till "Fittskåne" som hon själv kallar det. Vem ska jag nu spendera mina helgkvällar med fikandes de 8 veckor och 2 dagar innan jag fyller 18? Eller vänta nu, klockan är efter 12. 8 veckor och 1 dag ska det vara då. WOHO! Shit, det är inte så jävla långt kvar ändå. Jag menar 8 veckor, det går fort. AWESOME!



Nu har jag verkligen ansträngt mig för att skriva ett glatt och positivt inlägg.  Nu går jag och cuttar mig och är emo istället för att låtsas vara något jag inte är. För ja, jag vill dö.


Detta inlägg hamnar i kategorin 'skit'. Skitskitskitskitskitskitskitskit. Helvetes jävla skit. Fan.

Fuck Stockholm.

Jag vill vara 18. Precis nununu vill jag vara 18.

Vem fan pallar detta? Inte jag i alla fall.

När jag inte bloggat på en hel dag är det illa. Ber om ursäkt men jag har verkligen inte haft någon ork.

Gick upp vid 2 och lät mig själv vakna i en timme ungefär. Sen städade jag hela huset och kände mig nöjd över att jag gjort något vettigt på detta lovet. Sen vet jag inte vad som hände. All energi bara försvann och så fort jag rörde mig trodde jag att jag skulle svimma. Det flimrade framför ögonen, stack i händerna och huvudet bara snurrade. Jag gick och la mig i min säng för att vila men inte hjälpte det, var fortfarande lika snurrig.

När jag käkat middag blev det bättre en stund men sen började det igen men just nu är det ganska bra så tänkte jag skulle passa på att blogga.

Helt värdelöst inlägg, vet inte ens varför jag publicerar det. Nog mest för att ni ska tycka synd om mig. :)

Jag kommer explodera. Det är inte möjligt för varken ett hjärta eller en hjärna att känna såhär mycket på samma gång. Så mycket lycka.

----------------------------

Kortslutning, varken hjärta eller hjärna kan hantera detta. Åh shit, jag tror jag dör.

Helt randomly drog Bruno med mig till stan för att fika. Jag tackar, tackar och tackar en gång till för jag behövde komma ifrån hellholet här hemma och bort från alla satans känslor och problem som lyckas kila sig in i allt. Det går inte att glömma för det finns ständigt något man kan relatera till problemen så man blir påmind hela tiden.

Det blev lite av en therapy session också. Det var skönt att bli påmind om att man inte är ensam mot alla i hela världen. Det finns faktiskt dom som varit med om samma saker, som känt samma hopplöshet och bara vill ge upp. Då får man nya krafter, man orkar fortsätta kämpa.

Det tänker jag göra nu. Jag stod vid ett vägskäl, valde fel, backade och tar nu den andra vägen. Det är nu eller aldrig. Jag kör en all in. Jag tänker inte lägga mig. Inte än på ett tag. Frågan är om du är beredd att göra samma sak, men det är en risk jag får ta och jag tar den på tok för gärna.


Måste länka till bästa Brunos blogg också. :*

May the force be with you, babe.

Varför är det alltid så att få gånger man faktiskt är övertygad om att någonting ska bli bra, det då går helt åt helvete istället? När man för en gångs skull tillåter sig att hoppas och tro på någonting blir det aldrig som man föreställt sig och velat. Aldrig.

Jag har tröttnat. Jag orkar inte ständigt oroa mig och överanalysera det lilla konkreta som finns. För det är inte mycket som är just konkret. Det mesta är allt och ingenting som flyter runt och väntar på att tas om hand men det händer aldrig. Det är ett ganska starkt tecken på att det aldrig kommer bli mer än vad det var.

Det var en farlig kant och du puttade mig och lät mig falla handlöst. Det blev en dunderkrash och du kan ta på dig ansvaret för alla skador jag ådrog mig.

Jag antar att det måste vara över för mig nu, mot min vilja men för min egen skull. Men bollen ligger också hos dig och den är din att göra vad du vill med.



Jag vet inte om jag är beredd att ta konsekvenserna som möjligt kan uppstå efter att detta inlägg publicerats. Jag är så jävla värdelös, för jag hoppas fan fortfarande.

Have you ever been a part of something that you thought would never end?
And then, of course it did.

Jag önskar jag var Edward. Jag önskar jag kunde läsa tankar. Tänk hur mycket enklare allt skulle vara då.
Fan, man skulle vara vampyr.

spotify:track:2yiJzo5QqZ1XyjIKufkViY

spotify:track:5ERruCICZQCo6OzulTxV6T

spotify:track:1PNR5eQMYKiwNipAtFym4m

spotify:track:4zM5pqw2jcRDUxPntoaoLq

spotify:track:5ntFmcOMGZZ7E5Fbd3yN2F

Pojkband ibland alltså.. Mmhm, kärlek!

När jag satt på tåget påväg hem bestämde jag mig för att skriva ett optimistiskt och glatt inlägg när jag kom hem. Jag var verkligen på strålande humör. Det var svinigt kallt ute och hostan var om möjligt värre men jag kunde verkligen inte låta bli att le och förundras över hur bra livet är ibland, hur underskattat det är.

Så fort jag klev innanför dörren kunde jag knappt komma ihåg att jag varit på bra humör och än mindre varför. Stämningen här hemma är allt annat än på topp och det spelar ingen roll om man är ensam hemma, det sitter liksom i väggarna.

Men imorgon ska jag träffa Madde. Henne saknar jag väldigt, väldigt mycket. Det borde inte få gå så här lång tid mellan de gånger vi ses. På lördag blir det till att vara barnvakt igen. Känns väl inte så jättekul kanske, men jag klagar inte. Blir lite mer cash på kontot och saldot blir fetare.

Eh, aa. Jag vet inte. Ses&hörs.

Det blev Jordbro istället för Gamla stan.

Aidshostan har hållit mig vaken större delen av natten. Är fruktansvärt trött! Men vafan, bit ihop. Nu bär det av till Gamla Stan för att plåta Tunnel-Crille. ;>

Puss.

Glad. Väldigt glad. Inte ens aidshostan kan förstöra detta.
<3

Jag har planer. Imorgon har jag fotojobb och ska vara barnvakt och på torsdag ska jag träffa Madde. Helt jävla awesome. Kanske ska shoppa med Majlöv på fredag och i helgen kanske det är ferre också, det skulle ju göra att lovet blev typ 10 gånger bättre än vad jag räknade med.

Mm, jag älskar att veta vad jag ska göra. Att veta att det inte blir till att sova till halv fyra varje dag och sedan inte lyckas göra mer än att gå ut för att röka eller köpa cola. Galet najs.

Nu ska jag kolla på film tills jag blir trött, vilket lär ta ett tag eftersom jag gick upp, ja just precis, halv fyra idag. Inte så smart kanske.

Puss.

Det finns uppenbarligen någon som är tillräckligt av allt som jag inte är tillräckligt av.

Kan börja med att länka till två stycken inlägg jag skrivit angående sturebymordet tidigare.

Första.

Andra.

Sen ska jag också länka till ett inlägg som min klasskamrat Alex skrivit om detta.

http://bringmetheenema.blogg.se/2009/october/stureby-mordet.html

När sista rättegången var slut och det verkade som att både TV och TL skulle få 4 års sluten ungdomsvård lämnade jag detta bakom mig på ett sätt. Jag hade lagt så mycket energi på att vara upprörd och på att faktiskt försöka förstå hur något sånt här kunde hända att jag helt ärligt inte orkade tänka på det längre. Och så nu idag så visar det sig att TV och TL istället har fått 20 månaders sluten ungdomsvård. Det är bara så sjukt. Det är vidrigt. Det är som att spotta Therese anhöriga i ansiktet. Hur kan det få gå till på detta sättet i vårat land?

Två stycken ungdomar, båda 16 år gamla, planerar tillsammans ett mord på en jämnårig. Den ena i duon genomför mordet under stort inflytande av den andra. De tar ett liv och dömmer alla i den mördades närhet till evig sorg. De döms sedan till att få sitta inlåsta i 1 år och 8 månader. Det är något allvarligt fel på Sveriges rättssystem.

Jag känner mig så fruktansvärt maktlös. Jag vill göra något, jag vill förändra. Jag vill bidra till en förändring i det här sjuka samhället. Vad, vad kan jag göra? Snälla, kan någon ge mig något konkret att faktiskt göra så jag kan slippa vilja skjuta varenda jävel som leder det här landet i huvudet.

Jag vet inte vad mer jag kan skriva. Jag vet inte vad mer jag kan göra. Vi måste sluta blunda för sådant som vi inte tycker är bra. Vi måste sluta att bara sitta på våra arslen och klaga och ta tag i sakerna och kämpa för en förändring. Vi måste göra något och det snart.

Jag laddar upp. Ska ta en cigg och handla cola sen jävlar så ska jag skriva om det där jävla skitsturebymordet. Jag är så fruktansvärt upprörd just nu. Ni anar inte. Jag hatar det här jävla skitlandet. Det är HELT JÄVLA VÄRDELÖST.

Ord betyder ingenting förens dom är bekräftade med handling.

18 to go.

När jag gick hos min psykolog för ett och ett halvt år sedan sa han till mig att mitt största problem var att minsta nederlag fick mig att hämna på minus på skalan även fast jag kilade stadigt på +5. Jag var då efter nederlaget, som kunde vara hur mini som helst, tvungen att kämpa mig upp på plus igen och det tärde på mig.

Jag anser mig idag må bra. Mitt liv är stadigare än vad det varit på flera år men det där med skalan är något som följt med. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra för att bli av med min oförmåga att hantera nederlag eller när saker och ting inte blir som jag vill. Jag faller verkligen totalt och känner mig nästintill oförmögen att ta mig upp igen.

Det är verkligen något som stör mig, ett riktigt irritationsmoment när jag väl är uppe på plus igen och kan se på situationen med lite distans.

Jag är säkert emotionellt instabil. Jag har känt det på mig i flera år. Det är nått seriöst fel i mitt huvud - på riktigt. Och det skulle inte förvåna mig med tanke på hur min familj och släkt ser ut. Att vara störd i huvudet är väl ärftligt?

När det är fo real tar man sig tid, då tar man sig ork. Eller så gör man det inte. Vad fan vet jag?


19 to go.

Mac Book Pro 13".



Tamron SP AF90mm F/2.8 Di 1:1 Macro.



Adobe Creative Suite 4 Design Premium.



Michael Korsklocka. Inte denna, men en likadan fast i rostfritt stål, yes.




..cause we are living in a material world and I am a material girl.

Jag sitter och läser bibeln. Varför? Jag har ingen jävla aning.

Jag needar ciggisar. Vad gör jag nu? Jag sitter här framför datorn och orkar inte röra mig en millimetar men jag måste få tag på cigg. Hur ska jag orka göra mig i ordning, sätta mig på tuben och åka till stan för att fixa cigg? Jag vet inte. Det kommer bli spännande att se hur detta slutar..

Kan inte sova.

Vill uttrycka min tacksamhet över alla dom vänner jag har. Att dom över huvud taget väljet att beblanda sig med mig när jag har "TROUBLE" skrivet fetstilt i pannan gör att dom alla förtjänar medalj. Ni betyder ska ni veta. Och speciellt ni som lyfter upp mig ur spillrorna när allt annat rasar, gång på gång. Tack, tack och åter tack.

Jag har lyckats skaffa mig lite distans till det hela..

Jag överanalyserar allt du gör. Jag tänker på dig på tok för mycket. Jag känner mer känslor än vad som borde få vara lagligt när jag tänker på dig, pratar med dig eller har dig i min närhet. Jag är livrädd för att detta inte ska vara ömsesidigt, att det ska ha olika innebörd för oss två.

Skillnaden mellan att kämpa och vara efterhängsen är hårfin och jag vet inte om jag kan hålla mig på rätt sida, jag vill detta för mycket.

Jag borde förvänta mig det värsta för att slippa bli besviken, men jag kan inte låta bli att hoppas.

Snart är det sängdags. Har knappt sovit någonting i natt. Satt uppe och väntade på bättre tider och sängen fick vänta alldelses för länge än vad som är hälsosamt när man är barnvakt. Tror klockan var halv fyra sista gången jag kollade. Sen klockan sex vaknar jag av att Wilma skriver "bloooooooot, blooooooot" ute i vardagsrummet. Det var bara att kliva upp för då har Gustav slagit henne rakt på näsan och det var blod överallt.

När päronen kommit hem bar det av till stan med Monika och Felicia. Vi chillade galet och snackade pojkar. Haha, inte ett dugg förutsägbart. Sen kom alkohol med i bilden och snefyllan var ett faktum. Jag blev riktigt rädd för mig själv en stund. Min hjärna fick en ordentlig kortslutning och jag var inte medveten om varken tid eller rum. Skakningar, andnöd, illamående. Jag trodde jag skulle dö.

Men jag är en fighter, så jag förträngde världen och lyckades njuta ganska ordentligt av sällskapet en stund innan jag bar mig av hemåt. Nu är jag hemma och känner mig väldigt förlåtande men också väldigt pinsam. Jag bör verkligen undvika alkohol.

Tror det blir en godnattcigg innan jag låter mig själv tokslockna till en dålig film. Kan ju hoppas på lite socker innan jag somnar. Men jag ska inte hoppas för mycket. En dag som idag, när inget gått rätt eller bra, lär inte det heller bli som jag vill.

Nu har ni fått ett värdelöst inlägg om allt och ingenting.

Puss.

Jag känner mig så jävla bitter, men män är svin. Punkt jävla slut. Fuck er och alla era små jävla trick för att ha oss lindade runt era fingrar. Jag tänker kämpa för att aldrig behöva hamna där igen. Jag ska bli lesbisk.



Och jag satt där med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick allt jag hade förstorat..

edit;
Jag behövde bli påmind om alla bra män jag har i mitt liv. Mina vänner, min pappa, min farfar. Men tyvärr finns det svin också. Och man vill gärna känna sig lite uppgiven, förlora all tro på mänskligheten och bara glömma alla dom bra som finns. Då finns det i alla fall en förklaring till att man fallar för idioterna, att man har förtroende för asen som sedan sviker. Men that's life. Just suck it up.

Sista gången jag anstränger mig.
Sista gången jag försöker.
Sista gången jag gör mig själv till åtlöje.
Sista gånger jag tar mod till mig för att våga.
Sista gången jag hoppas.
Sista gången jag tror.
Det var sista gången innan jag gav upp.

uppgiven: resignerad, modfälld, förtvivlad, tillintetgjord; utmattad, kraftlös, förbi, slut.


Gör ditt val,
ta ett självständigt beslut.

Jag lämnar nu er, internetzfriends. Kan inte sitta framför datorn när dessa små terrorister är på bushumör. Då kan det sluta illa. Jag kommer med största sannolikhet placera mig under fläkten och kedjeröka. I vanliga fall hade jag spelat quadrapop också men min nya lur suger så stenhårt så quadrapop är något som jag numera får klara mig utan.

Om ni är för lata för att arsla er hit och underhålla stackars mig kan ni fan skicka ett mess eller ringa i alla fall.
Det kommer bli en lång kväll...


edit;
Jag äger. Mamma lämnade sin laptop hemma, så nu är det surf under fläkten som gället. Sjukt awesome!

Jag ska tydligen vara barnvakt idag trots allt. Spelar inte mig någon större roll, men det är najs för nu är jag galet tät. Har inte haft så här mycket pengar sen i våras kanske. Funderar på vad jag ska göra med pengarna, för jag måste köpa något. Om jag bestämmer mig för att "spara" kommer allt gå på cola, cigg, kaffe och annat onödigt jävla skit. Jag kanske ska köpa kläder..

Kom och gör mig sällskap idag när jag ska vara ensam hemma med 3 ungar. Det är inte mycket underhållning i det kan jag lova. Tar gärna emot besök.

Puss.



21 to go.

Hemma en snabbis för att hämta grejer. Orkar inte vara hemma när kräket kommer. Chillar galet på östermalm inatt. Vet inte vart jag tar vägen imorrn, men någonstans lär jag förflytta mig.

Allt händer på en gång. Och självklart finns det inget som kan hejda mina tankar. Jag känner för att kräkas, har mått illa hela dagen. Det vägrar gå över. Jag behöver något som får mig att glömma, som kan få mig att tänka i andra banor. Så klart finns det inget. Det svider.

Jag älskar min mamma och mina syskon över allt annat. Vi tar oss igenom det här. Vi är starka tillsammans.

Du har förstört allt. Livet kommer aldrig bli detsamma för oss. 5 personer har du vänt ryggen.

Din själviska jävla fitta. Jag hoppas du dör.

Varför känns det precis som att det är fredag?


Snart finns det inga tårar kvar.
De var mina att ge vem som helst.

Lur, regn, skitplugg, skitklass, skolk, Kent, quadrapop, Miche = geni, studio,  vänner, känslor, tankar, funderingar, vad vet jag?, vad vet du?, otillräcklig, pank, jobb, ångest, saknad, ensamhet.

edit;
Är ledig imorgon. Ska bli galet skönt att faktiskt få sova ut. Det var längesen jag gjorde det. Mardrömmarna ger inte med sig och insomningen går inte bättre. Jag har dessutom helt plötsligt efter nästan 18 år av mitt liv blivit fruktansvärt morgontrött. Jag lyckas i princip varje morgon stänga av fem alarm på min lur, i sömnen. Så sjukt duktig!


Jag är livrädd för att leva
och jag är dödsrädd för att dö.
Men älskling, vi ska alla en gång dö.

Har blivit mer uppdaterat i dagboken än i bloggen idag tyvärr. Men har ju ändå presterat någonting. Sex a4 har jag skrivit så nu har jag kramp i armen.

Nu, dags att sova. God natt på er.

Puss.

Tänk sen när det blir vinter.. Det är redan så kallt ute att man förfryser fötter och händer och ja, lite allt möjligt. Men eftersom jag är så tuff så trotsade jag det kalla vädret och chillade i stan med mycket trevligt sällskap. Jag lyckades hitta sätt att hålla värmen på, men sällskapet tyckte jag behövde kylas ned. Så kan det gå.

Hundar och blå bussar har fått en helt ny innebörd också. Om ni undrade alltså.

Svenskan gick bra och jag blev faktiskt nöjd så den där prestationsångesten som jag kände innan blev riktigt ägd.

Jag är nyförälskad också. Efter många, många veckor då endast hiphop kommit ur mina högtalare har jag börjat uppskatta Kent mer än jag gjort på riktigt länge. Hur kunde jag glömma att Du & jag döden är det bästa albumet ever?

Och så odlar jag min rädsla
ja, jag sår ständigt nya frön.
Och i mitt växthus är jag säker,
där växer avund klar och grön.

På återseende.


Jag vill ha dig, jag är din jag är bara din.

Förberedande övningsuppgift inför nationella.

Ljuset i biomörkret.

Jag är en riktig filmälskare. Är det något jag uppskattar så är det när en känsla genomsyrar hela min kropp efter att ha sett en riktigt bra film. Som Karin Svensson skriver i Bio får bitarna att falla på plats (SvD, 27/1 -08), de flesta av oss har klivit ut från en biosalong som nya människor med nya krafter att anta utmaningar och ta tag i problem eller drömmar.

En film som har påverkat mig väldigt starkt är The Notebook som utspelar sig under 40-talets Amerika och skildrar hur en fattig man och en kvinna från överklassen faller för varandra en sommar under sina ungdomsår. Precis som i de flesta filmer i genren romantik och drama uppstår självklart problem. Men det som är så bra med just denna film är de två huvudkaraktärerna skiljs åt, träffar nya och sedan återförenas och de måste hela tiden kämpa för sin relation. De har det inte lätt och är kanske inte världens bästa för varandra, men deras kärlek får dem att fortsätta kämpa. De ger inte ens upp när de på äldre dagar får krämpor som skiljer dem åt. Kvinnan får Alzheimers sjukdom och kommer inte ihåg sin make och trots det finns hoppet alltid kvar.

Kärleken övervinner allt säger man. Det är något jag tror på. Men något man mer och mer verkar glömma idag är att livet inte är en dans på rosor, allt blir inte serverat för en. Där tror jag faktiskt att film kan vara en bov på många sätt. När vi ser filmer som slutar med ”..och så levde dem lyckliga i alla sina dagar..” får vi felaktiga bilder av hur livet faktiskt ser ut.

Man skulle kunna dra en långdragen parallell till ungdomars snedvridna syn på kärlek, relationer och sex idag. Film har visserligen funnits flera generationer tillbaka men har de generationerna blivit matade med hur livet borde vara genom film, tv och reklam? Vi har blivit på tok för kräsna och lever uppe i det blå med för höga krav på våra medmänniskor och på oss själva. Det är inte konstigt att många blir deprimerade då de inte kan leva upp till dessa krav och när det känns som att resten av världen sviker.

Men alla filmer är inte så, det finns många genrer och att bli påverkad av film behöver inte vara relaterat till kärlek. Det kan ha med helt andra saker att göra om vi blir berörda och påverkade av den visuella berättarkonsten, men även den som används i musik. Lars Lilliestam säger i artikeln att berättandet hjälper oss förstå oss själva. Vi får det berättat på olika sätt hur andra har eller skulle ha gjort i olika situationer och vad andra har upplevt. Det är något som hjälper oss hantera våra problem. Lilliestam berättar också om studier där Kents fans berättat att de ville ta sitt liv innan de hörde en viss låt med bandet.

Jag tror att nyckeln till att inte uppfatta en film som skildrar delar av livet på ett sätt som är för bra för att vara sant fel är att vara medveten om att det är just för bra för att vara sant. Det kommer alltid finnas dem som har tur men de flesta kommer leva sina liv inom vissa ramar där häpnadsväckande situationer inte inträffar mer än någon enstaka gång.

Detta är bara min syn på filmkulturen och det är inte alls säkert att någon annan tänker eller blir påverkad som jag blir. Jag har i alla fall lärt mig hur jag måste hantera hur jag blir påverkad och kan idag uppskatta film ännu mer.

Mathilda Litzén MP08F

Ja, jag vet att jag är värdelös. Ber om ursäkt.

Jag skrattar så jag dör och allt jag tänker är "media in my heart."

Du kan få mig när du vill,
men det kanske inte är värt besväret?

Detta gjorde min kväll!

Men ja, vi sätter på lite FFTL som man inte hört på typ 1 år när man behöver bli lite glad en random oktoberkväll..

Ibland undrar jag om jag har någon hjärna över huvud taget.
Skit samma förresten, jag kom på att jag är körd i huvudet så min oförmåga att tänka smart och logiskt har redan en förklaring.

- Var inte en sån jävla mes.
- Var konsekvent. Alltid. Inga satans undantag, du förlorar bara på det.
- Tyck inte synd om dig själv, för det är inte synd om dig.
- Ta en cigg och gå och lägg dig annars kommer du sitta uppe hela natten för att du inte kan sluta tänka.
- Sluta tänk så galet mycket.
- Sluta tänk "tänk om".
- Var realistisk.
- Ta dig samman och sätt på musik du blir glad av.
- Glöm aldrig att det suger stenhårt att vara emo, deppad eller nere.
- Byt ut den fastsvetsade bilden mot något annat eller häll i dig något som får dig att tänka på något annat i 5 minuter. Eller så går du och lägger dig.
- Hitta ett sätt du kan kontrollera dina drömmar på.

edit;
- Gråt för fan inte, även fast det känns som att allt skulle kännas mindre jobbigt då. Det blir inte mindre jobbigt men du blir desto mer patetisk.
- FFTL, Kent och Lars Winnerbäck räknas INTE som musik som gör dig glad just nu. Idiot.

edit;
- Men gråt då. Grååt för helvete.
- Lyssna på Kent också. Helst berg&dalvana samtidigt som du gråter. Inte alls pinsamt.
- Du är svag.

Nu ska jag blogga. Vill dock varna för att detta inlägget inte kommer innehålla så mycket underhållning.

Detta har varit en riktig klagdag. Har klagat på det mesta. Men jag vill påpeka att det har funnits grund till allt klag. Det var inte direkt brist på underhållning som resulterade i en dag fylld med klagande.

Men jag har haft rolig idag också. Stephan var sjuk så det var bara vi ägande (not) fototvåor som styrde och ställde i fotosalen. Den dära slyttan Majlöv har ju fått en Mac så vi festade loss till awesome musik. Vi både dansade och sjöng och den där känslan av tillfredsställelse uppenbarade sig ett tag. Jag tycker om min klass på vissa sätt i alla fall.

Nu vill jag säga till alla mina, hör och häpna, 53 läsare att kommentera. Skriv en rad eller två om vad du vill läsa om, reklama för din egen blogg eller säg bara hej. Snälla, för min skull?


Du är helt underbar. Och ja, jag känner för att tala om det för hela världen.

Tonight I’m wearing my best smile in hope to make me worth your while.
I’ll be the best mistake you’ll ever make.

From the lack of sleep and the bloodshot eyes
to the nervous kiss and the butterflies.
Does this make any sense at all..

Är helt sjukt galet trött. Satt uppe precis hela natten och en bit in på morgonen för att sedan gå upp 6 timmar senare. Har dessutom större delen av dagen spänt mig som en idiot och nu när jag är på hemmaplan och kan slappna av så kom tröttheten som ett slag i magen.

Och trots att halva familjen fått maginfluensa har detta varit den bästa dagen på riktigt länge. En helt underbar dag har det varit.

Puss.

Jag förstår mig verkligen inte på killar som tar längre tid på sig i duschen än vad tjejer gör..

Jag älskar att vara ensam hemma. Klockan är halv 3 och jag har just diskat största berget med disk, tvättat och hängt en maskin med kläder och vikt och sorterat allt som hängde på tork. Mmm, tänk sen när man får flytta hemifrån..

Är glad nu. 40 unika besökare idag! Helt sjukt jävla awesome! :D Men jag måste säga att ni suger på att kommentera..  Så, kommentera mera mina älskade läsare!

Puss.

Bilderna till utställningen klara. Säg gärna vad ni tycker. Mycket möjligt att jag pillar lite mer på dom innan jag är helt nöjd.



Temat är 18 år av provokation vilket innebär att vi med bilder ska gestalta vad våran åldersgrupp gör som provocerar.

Jag censurerade gängnamnet jag använt då jag inte gärna vill bli mordhotat eller liknande. Haha.

Jag behöver seriöst hjälp med att komma på nya seriösa saker att skriva om. Jag har helt andra saker som snurrar i mitt huvud och kan inte tänka klart vad det gäller någonting alls känns det som.

Sitter just nu i alla fall ensam hemma. Första gången jag får vara ensam hemma på x antal år. Jag hade nämligen fest en gång.. Tydligen har jag nu bevisat att det går att lita på mig igen vilket känns skönt.

Har inga spikade planer för kvällen. Just nu verkar det som att det kommer bli en ensam kväll framför datorn. Kanske lika bra då jag behöver pilla på mina utställningsbilder. Men det känns ändå lite surt.

Jaja, inte klaga. Nu ska jag göra kaffe och röka. Lär bli fler uppdateringar under kvällen.

Puss.

Her prince finally came to save her
and the rest you can figure out.
But it was a trick
and the clock struck 12.

Wow, BMTH var bra mycket bättre än jag trodde dom skulle vara. Skakade som en idiot när The sadness will never end spelades. Fan va jag sjöng också! Ojojoj.

Och det var helt klart värt den där jävla väntan ute i det sketna Stockholmsvädret, trots att jag nästan förfrös mina stackars blöta fötter.

Men.. Jag måste få klaga. Till och börja med var förbanden skit. Alltså, vem fan lyssnar på Her bright skies eller Adept? Snacka om slöseri med tid. Som nummer 2, det var fullproppat med allt mellan plattanhängande Tokio Hotelemofjortisar och dom där sceen queensen som tror dom är bättre än precis alla andra. Men vi fick oss ändå några skratt när vi högt och tydligt sa "cherrycherry boomboom" så fort vi såg någon med regnbågens färger i håret.
Då till sista punkten i min klaglista. BMTH spelade inte ens 1 timme. Det betalade jag 250 spänn för. Det är ju rena rama rånet. Det gjorde mig något upprörd, men kvällen vart ändå lyckad och några andra överraskningar gjorde mig lika hög som ett höghus och det kommer jag leva länge på.

Puss.

Jag känner mig som en hönsmamma. Fast nej, inte en hönsmamma utan snarare en morsa som måste hålla reda på allt och alla hela tiden. För det mesta är det bara irriterande men ibland får dom mig glad, mina små kycklingar.

Sjukt lång paus det blev. Behovet av att få ut mina aggressioner blev för stor.

Jag hatar när folk tofflar. Det är fan det värsta jag vet. Usch.

Nu har jag fan ingenting att se fram emot i helgen. Det ska inte ens bli skönt att vara hemma ensam. Bring me the horizon kommer inte bli så bra som det kunde blivit. Allt är fuckt. Precis allt.

Jag hatar människor. Alla människor.
Dö.

Yep. Du läste rätt. Jag tänker inte blogga på några dagar nu. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av den där irriterande känslan. Ni vet, när allt är på "den andras" villkor. Nu är det på mina villkor. Trodde ni verkligen jag bloggade för er skull?

Jag tänker blogga när det "passar mig". Just nu passar det inte mig ett jävla dugg så ät skit.



(Allt detta är egentligen ljug. Visst, jag bloggar för min egen skull men så klart även för eran och just nu har jag väldigt stor lust att skriva kryptiska inlägg om det ww2 som pågår i mitt huvud. Men jag måste på nätt sätt uttrycka mitt missnöje. Så, sorry. It sucks to be you.)

Precis som igår, i förrgår och dagen innan det slår mitt hjärta ett extra slag bara jag tänker på dig.

Precis som vanligt är jag insnöad. Det är bloggen just nu. Ojojoj, vem har inte hört mig prata om min blogg? Min blogg = min bebis liksom. Bloggadressen står till och med på Stephans whiteboard under texten " låt stå!".

Det komiska med detta är att nu har typ "alla" (ja, det är en överdrift) skaffat blogg. Tobbe skriver om hur pilsk och arg han är och har gjort sin blogg till startsida på alla de 20 datorerna som står inne hos Stephan.

Och Alex, han bloggar faktiskt seriöst. Det är inte ofta han låter den sidan komma fram.

Haha.

http://argochpilsk.blogspot.com

http://bringmetheenema.blogg.se

Bring me the horizon på fredag. Känns som att jag borde vara bra mycket mer peppad än vad jag är. Men å andra sidan sitter jag här, vilket jag gjort i 3 timmar nu, och bryr mig inte om någonting.

Jag bryr mig inte om att jag har en viktig inlämningsuppgift som ska lämnas in imorgon. Jag bryr mig inte om att jag har prov i arbetsmiljö imorgon. Jag bryr mig inte om att colan är slut. Jag bryr mig inte om att jag borde gå ut och röka innan jag får ett vansinnesutbrott för att jag är så röksugen. Jag bryr mig inte om att jag borde gå och duscha för att sen gå och lägga mig, vilket jag antagligen inte kommer bry mig om sen när det är dags för det.

Helt likgiltig till allt.


Själen min är svart, ja, den är svart o blänker.
Pianolackat till ytan o den har knappt nå känsler.

Det känns som att det kan vara en bra idé att sova när man inte har nått bättre för sig. Och det har jag inte.

Som vanligt den senaste tiden snurrar det i huvudet på mig, jag vet varken ut eller in. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vad vill jag?

Det tror jag att jag vet. Eller vet jag inte det kanske? Eller krånglar jag bara till allt nu?

Kanske det är så att jag är så säker på vad jag faktiskt vill att jag försöker intala mig motsatsen, som skydd.

Vad har jag för garantier egentligen?

Jag ska sova på saken men jag har svårt att tro att det kommer hjälpa det minsta. Som det är med allt annat, bara för att man vill en sak betyder inte det att det blir så. Hur mycket man än vill det. Det gör ont när man inser det. Aj.

Eftersom blogg.se fuckade ur totalt igår blev det inget inlägg. Så får göra mitt bästa för att erbjuda underhållning idag istället.

Har haft en bra dag. En väldigt bra dag. Mina nattliga äventyr ger mig tillräckligt med livsglädje för att räcka hela nästkommande dag, vilket var idag. Dessutom satt jag hos Stephan nästa hela dagen, vilket alltid är väldigt trevligt. Jag vet inte om det var mitt humör, som var ovanligt bra, som smittade av sig en smula. Folk verkade vara på allmänt bra humör och jag har haft det väldigt roligt. Skrattat mycket och njutit till och med av det otroligt kalla vädret. Det känns inte som att någonting skulle kunna få mig låg just nu.


Kanske ska lägga till att Stephan inte alls ska sluta. Men det betyder inte att han tycker vår klass är mindre keff. Som en påminnelse lite sådär bara.

Puss.

Jag gästbloggar, alltså finns jag.
Tycker du inte om detta inlägg så radera det.
Jag ville bara berätta för er läsare att ägaren till denna blogg inte lyckas logga in, så jag får göra det åt henne.
Jag vill även tillägga att ägaren till denna blogg är vackrare än en solnedgång med ett par segelbåtar i horisonten.
Jag vill sluta med att säga att jag tycker om ägaren till denna blogg, och älskar det hon skriver.
Ägare till denna blogg, sluta aldrig skriva.

//http://hanserdig.blogspot.com

Min fotolärare berättade att han ska på anställningsintervju nästa måndag, så vi ska ha vikarie på vår lektion. När han berättade det höll jag helt seriöst på att bryta ihop. Han är den största anledningen till att jag över huvud taget går till skolan. Han är den bästa läraren jag någonsin haft.

Jag har sagt det till ovannämnda fotolärare att om han slutar på FB hoppar jag av. Jag tänker inte gå 2 år till med en 60+ estetlärare som hatar sitt jobb och inte brinner för någonting. Ska jag gå foto ska jag ha min forolärare, annars känns det helt värdelöst.

Så för helvete klassen, vi måste visa lite engagemang nu! Det är oss det hänger på.

Jag liksom föll över kanten..

Dagens äventyr resulterade i genomblöta skor. Pga likgiltighet inför i princip allt bemödade jag mig inte med att byta strumpor när jag kom hem. Jag har istället frysit som en idiot i en timme. Men det känns skönt, då har jag annat än mitt luftslott att tänka på.

Bilden är ungefär lika skev som min tillvaro.

Det har vart två kämpiga dagar. Jag försöker hejda mig, men det är fan inte lätt. Jag påminner mig själv gång på gång för att sedan inse att jag förträngt det jag skulle komma ihåg.

Tankarna snurrar runt, runt och jag får ingen ordning på dom. Vet inte vad jag mer ska tillägga. Har inte så mycket mer att skriva.

Jag måste reda ut saker och ting innan jag kan fokusera på bloggandet. Förlåt.

Jag hittar mig själv i en full tunnelbanevagn där jag sitter och ser ut som en idiot, jag kan inte sluta le.

Med anledning av att en vän till mig ska rösta på SD i valet nästa år började vi diskutera hurvida samhället skulle bli bättre om SD kom in i riksdagen. Jag blev glatt överraskad då min kompis faktiskt verkade lyssna på det jag sa.

När jag förklarat min syn på saken insåg jag att det kan vara en grej att skriva om i bloggen. Så, here it goes.

"Det bästa både för svenskarna och för de invandrare som inte kunnat anpassa sig till samhället vore om många invandrare återvänder till sina hemländer. " Så står det på SDs webbsida. Ponera att det skulle bli så att SD satsar på att skicka hem "alla" första generationens invandrare, vad skulle då hända med andra och tredje generationens invandrare som är födda i Sverige och inte har något annat hemland?

Jag tror att situationen skulle bli värre än vad den är idag. Stigmatiseringen mot de andra och tredje generationens invandrare som bodde kvar skulle resultera i ghetton och utanförskap (som idag?) som inte alls skulle gangna vårt samhälle.

Vi borde inte alls vilja "skicka hem" några som lever i vårt samhälle och bor i vårt land, vi borde snarare förändra vår invandrarpolitik. Det är tragiskt att det är så tabu att prata om invandringen idag så att politiker struntar i det istället vilket nog tyvärr kommer resultera i att Sverigedemokraterna får på tok för många röster. Men vore det inte ganska logiskt att de som redan bor i det här landet ska ha en inkomst och en bostad innan vi låter fler flytta hit?

Med det sagt vill jag påpeka att jag inte alls har några åsikter om de invandrare som redan bor i Sverige. Jag tror dem lika mycket som jag vill kunna slippa känna ångest över att det inte ska finnas jobb till oss när skolan är slut eller att det inte ska vara möjligt att flytta hemifrån innan 25 för att det inte finns bostäder så att det räcker.

Det mest tragiska i kråksången är att de stora partierna inte vågar ta i invandrarpolitiken pga rädsla för att bli stämplade som rasister och därigenom tappa röster, medan det partiet som vågar ifrågasätta det systemet som finns idag kommer vinna på det.

Jag hoppas att jag genom att diskutera detta med min kompis i alla fall har fått ett frö sått. Kanske han hinner ända uppfattning innan valet. Jag hoppas det.

Som vanligt kanske jag är ute och cyklar. Kommentera gärna!

Oj då, förlåt. Jag glömde visst Miche.. :P

För mig är det logiskt att människor grupperar sig, som i klasser till exempel. I min klass finns det flera grupper, de flesta små. Jag tillhör en grupp med 4 killar, det har liksom blivit så. Jag har i flera år nu nästan enbart umgåtts med killar. Jag fungerar bättre med killar. Jag är inte mycket för det där.. "Tjejiga".

Men jag hatar grupperingar. Visst att jag är mycket med mitt "gäng", vilket till stor del endast handlar om att de är dem jag känner bäst, men jag hoppar ändå mycket emellan. Jag pratar med de flesta och ger alla för mig nya människor tid att visa vilka just dem är.

Jag tänker ofta att jag behöver tjejkompisar och några har jag också. Men jag behöver fler. Varje gång jag börjar umgås med tjejer blir jag glad och inser hur mycket jag behöver det. Men efter ett tag börjar jag alltid tvivla på mig själv, att jag inte är en tillräckligt bra tjejkompis vilket resulterar i att jag drar mig tillbaka. Om jag mot förmodan skulle stanna trots mina tvivel brukar allt jag gör kännas krystat och tillgjort. Det stör mig.

Jag tycker själv att jag på många sätt har väldigt bra självinsikt. Jag vet mina fel och brister och gör det bästa för att ändra mig till det positiva, för att mina vänner ska trivas i mitt sällskap. Men när det kommer till att anpassa mig till tjejer lyckas jag aldrig få tummen ur arslet och faktiskt förändra mig, trots att jag vet att det vore bättre för mig själv.

Jag tror ändå att jag skulle kunna vara en riktigt bra tjejkompis. Det har jag vart förrut. Kanske dags att göra sig av med fördomarna och göra något åt mina problem. Jag borde vara redo nu.

Mamma tyckte inte jag skulle skriva det jag tänkt. Hon har nog rätt, hon brukar ha det. Problemet är att nu har jag inget att skriva om och mina läsare blir bara färre och färre.

Tyck till, berätta vad ni vill läsa om. Jag sitter här och känner mig mer eller mindre hjärndöd. Jag behöver hjälp.




Kanske ska ta en bloggpaus?

Jag är 17 år, fyller snart 18. Jag har 5 småsyskon i åldrar mellan 6 månader och 8 år. Jag har väldigt mycket erfarenhet av barn och anser mig vara bra med dom.

Jag insåg idag när jag var påväg från dagis med Wilma och Gustav att mitt tålamod inte alltid är det bästa. Dessa fraser säger jag minst 10 gånger varje gång jag hämtat och vi är påväg hem:

"A men bra, då går jag Gustav."
"Men va håller du/ni på med?!"
"Kom igen nu, vi har bråttom!"
"Gå nu!"
"Lägg av!"
"Åh, jag orkar inte!"

Helvetet fortsatte när vi väl var hemma. Jag ville helst bara låsa in dom någonstans så jag slapp tänka på hur jobbiga dom var. Teven dög inte ens!

Så kommer den där underbara 8-åringen. Han hinner knappt kliva innanför dörren innan han är framme och pussar på en gråtande Gustav och styr upp allting.

Han är så jävla bra, min stora lillebror.

Jag är på g. Jag vet precis vad jag ska skriva om. Det kommer bli fett.

Men det får vänta, du är det dags att hämta barnen.

Puss.

 

Ja, jag är helt värdelös. Förlåt. Men jag kan lova att det inte är den lättaste uppgiften att komma på djupa, bra saker att skriva om. Jag ska bättra mig i vilket fall. Kanske ska skriva om kärlek? Har funderat på det några veckor nu. Det blir en annan dag i sånna fall.

Ryggen tar död på mig. Har så fruktansvärt ont. Och så fick jag sendrag i axeln också när jag skulle sträcka mig efter schampooflaskan. Men hallå liksom.

Nu ska jag äta något, röka och sen sova. Är faktiskt galet trött.

Puss.

Jag har kommit i kontakt med en viss Rickard. Han är bloggare. En grym sådan. Jag har helt ärligt aldrig träffat någon i min egen ålder som kan använda sitt språk på det sätter han använder det. Man blir hypnotiserad. 
Som t.ex. när jag läste hans argument för en legalisering av cannabis, då tänkte jag att jo men kanske att de borde legaliseras ändå? Liite i alla fall.
Att han både är snygg och charmig är ju självklart ett plus i kanten.

Puss.

En vanlig dag när man umgås med killar:

"Asso, imorse var jag bajsnödig så då gick jag å bajsa. Aaa asso, men sen sved de o grejer och så då när jag skulle torka mig var de fett bajs kvar.."

Wtf?

 

Första gången på 4 dagar jag faktiskt känner mig hungrig.

"Det var så länge sen jag dippade. Bara en tidsfråga innan det skulle hända igen."

Jag insåg inte hur sant det var förens jag skrev det som svar till att jag skulle sluta sura. Jag tror jag är emotionellt instabil. Det är helt klart något fel på mig i alla fall.

Tycker också det är lustigt hur en sån realistisk person som jag själv kan ha en sådan fruktansvärt vild fantasi.

Jag somnade förövrigt i fosterställning till Socker med Kent.

Yes, dippen är ett faktum.

Jag har ingenting att skriva om. Absolut ingenting. Vad kan man skriva om då? Ingenting.

Jag som har varit på topp hela dagen är nu nere under noll på skalan. Min övertygelse är inte längre en övertygelse, snarare ett drömscenario. Jag är realist, men idag tillät jag tankarna sväva iväg. Då blir jag såhär. Omotiverad. Oengagerad. Olycklig.

För första gången på länge överväger jag att stanna hemma imorgon. Orkar jag med människor? Eller kan jag istället utnyttja dom för att hamna på topp igen utan att drömma? Jag har inte bestämt mig än.

Att allt är skit igen är i alla fall ett faktum.

Nu ska jag lyssna på Kent och tycka synd om mig själv.

Men åh, händer det någon annan än mig? När jag väl satt mig ner för att plugga så inser jag att jag har haft bort häftet och anteckningarna jag ska kunna till imorgon.

Superfail på mig.

Haha, har det blivit nått plugg än då? Nej, så klart inte. Istället sitter jag och kan inte bestämma mig för vad jag ska ha för nagellack! Snacka om I-landsproblem.

Det är inte meningen att detta ska vara en ytlig blogg som handlar om typ smink och shizzle men jag måste verkligen ha hjälp! Har haft svart nagellack i mer än en vecka nu och det börjar kännas trist.




Så, vilken färg ska jag ha? 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9?
3:an innebär fransk manikyr. 7:an och 8:an är samma färg, men 7:an är med glitter.

 

Jag ska också säga att jag mår lite dåligt över detta inlägg. Jag ber till de icke-existerande gudarna att jag inte ska tappa läsare pga detta. Men jag är ju faktiskt tjej trots att många glömmer det ibland.

Puss!

Det krävs ju att ni kommenterar för att jag ska veta vad ni tycker också. Haha! :P

 

Slutade tidigt. Kom hem för en halvtimme sen. Dags att börja plugga kanske? Känner mig inte så jättesugen.

Min klass är sjukt fail. Vi fick oförberett prov idag där vi skulle svara på basicfrågor angående vilka kameramodeller vi hade, vilka objektiv, storlek på sensorn, SPAMlägerna, skakoskärpa, ASA osv. Halva klassen visste inte ens vilken kamara de hade, kan ju bara gissa att färre visste vad de hade för objektiv. Och okej, jag erkänner att jag inte hade hundraprocentig koll på mitt objektiv, men jag visste i alla fall brännvidden.

Jaja, dags att sluta klaga. Men jag spyr på att vi aldrig får göra något utmanande. Allt är så jävla basic. Hela tiden. Astråkigt.

Nu ska jag göra kaffe och plugga.

Puss.

Storskiten sätter på Michael Jackson på högsta volym innan man ens vaknat. När man blir förbannad och tar skivan kommer lillskiten och teamat ihop sig med storskiten. Jag har lust att knäcka näsan på dom båda två.

Åh, fyfan vad jag hatar barn!

Jag är ute på djupt vatten. På tok för djupt.


Har insett att jag inte kommer kunna ha något socialt liv whatsoever denna vecka. Har sjukt myckt plugg. Helt galet är det. Men men, bit ihop för fan. Mitt eget fel när jag skjutit upp allt vecka efter vecka.. Men man kan ju få klaga lite ändå?

Puss.

Det känns som att hoppet är ute för det laget som ligger mig närmast hjärtat. Önskar istället AIK lycka till och passar då samtidigt på att ta lite extra poäng från de av mina vänner som är aikare. :) Faktum är ju att jag faktiskt väljer AIK framför Hammarby alla dagar men också alla Stockholmslag framför de resterande.

Kanelbullens dag är det idag. 10 årsdag dessutom. Bullar blev det gott om.
Grattis kanelbullen!

Det är tragiskt att det som är eftertraktat och attraktivt i vårt samhälle endast har med utseende att göra istället för med intelligens, kreativitet och personlighet.

Är jag störd i huvudet om jag seriöst överväger att skära i mig själv för att få till min bild?

Haha.

Okej, jag hittade min slitzbrud. Nu till nästa bild. Jag ska fota någon som har skurit sig i armar, ben eller whatever. Personen i fråga får självklart vara anonym. Och självklart ska det heller inte vara en bild där jag fotar när denne faktiskt skär sig, men såren ska helst vara färska. Som innan, hör av dig om du är intresserad och reklama ut om ni känner någon som ev kan vara intresserad. Tack på förhand!

Jag behöver en modell som kan tänka sig att ställa upp på bild i bikini/underkläder. Bilden ska vara med på Fredrika Bremers fototvåors fotoutställning den 7/11. Tanken är att bilden ska föreställa en typ "slitzbrud". Om du eller någon du känner vill ställa upp så hör snälla av er!

Morgonciggen gjorde mig illamående. Morgonkaffet gör mig illamående. Äpplena lyser med sin frånvaro och min mage kurrar.

Tankarna snurrar. Tankarna maler.

Ångest. Ensamhet. Regn. Du. Jag. Hon. Han. Vem? Upp. Ner. Plus. Minus. Fail. Dagbok. Blogg. Svart. Vit. Dröm. Verklighet.

Jag baddar såren med salt. Är det någon som är förvånad?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns inget värre än när den psykiska smärtan är så fullständig att den blir fysisk.

När man är så uttråkad att man lägger sig och tittar på en dålig Wallanderfilm är det nog dags att gå och lägga sig. Energin är dessutom slut sen länge. Nej, nu får det bli fem minuter NCIS innan jag toksloknar.

Puss.

Alla som känner mig vet att jag har galet lätt för att snöa in mig på saker och ting. Vem har glömt min Twilightfeber liksom? Eller när jag varenda gång jag hade tillgång till en dator visade ALLA på hela media lasersvärden jag skulle köpa? Jag har en future husband lista där bl.a. Hayden Christensen, Wentworth Miller och Edward står med.

Men det som alla jag känner blir riktigt trötta över att höra var och varannan månad är att jag är kär. Ojojoj, om det är någon som har lätt för att bli kär så är det jag! Och gud vad det klagas. "Inte igen, Mathilda. Du får ge dig nu."

Det ingen förstår är hur jobbigt det är för mig. När jag snöar in mig på något är det allt jag tänker på och det är inte med flit. Jag drömmer till och med om det. Och så blir jag oftast deprimerad för att den jag blivit kär i är upptagen eller för att jag inser att jag faktiskt aldrig kommer kunna gifta mig med Anakin Skywalker, Michael Scofield eller Edward - för dom finns ju inte på riktigt! Det tär på ens psyke kan jag lova.

Jag önskar jag kunde få en diagnos och medicin mot att bli så här. Jag vill bara vara normal. Alla säger att jag kommer bli en galen stalker en dag, det får vi verkligen inte hoppas. Men än så länge är jag väldigt harmlös. Det enda jag eventuellt är är irriterande.

Puss.

Intaget idag:
2 kaffe latte
3 burkar cola light
1 50 cl flaska cola light
1 äpple
1 dl ris
1 dl biff med bambuskott

Nu mår jag illa. :<

Helg efter helg har jag gjort exakt samma sak - ingenting. Drygat i sängen där man kollat på NCIS, Heroes eller The Universe. Det har fungerat utan problem. Har varken kännt mig rastlös eller livlös. Eller jo, livlös har jag kännt mig då jag inte haft ett liv på ganska länge, men det är inget jag lidit av. Men nu när jag vet att den ultimata sysselsättningen hade kunnat vara tillgänglig i helgen men inte är det så kryper det i hela kroppen på mig. Ska jag sitta inne hela helgen utan att göra någonting? Det kommer jag aldrig klara av.

Nej, måste komma på något att göra annars kommer jag bli knäpp.

Mor arg, inlägg borta.

Galen dag. Humöret har varit upp och ner. Mestadels upp.
Självförtroendet är inte på topp men jag har också insett att det kommer fortsätta vara så tills jag nått mitt mål.

Jag har blivit kaffejunkie igen. Åh gud, hur kunde jag klara mig utan kaffe så länge? Hur kunde jag tro att jag inte tyckte om det längre? Jag ÄLSKAR kaffe!

Har vart den där perfekta dottern idag. Hämtade barnen, lagade mat, diskade, städade rummet och hängde tvätten. Nu dansar alla 3 barnen till Michael Jackson i vardagsrummer så jag fick ledigt en stund.

Nu ska jag dryga sönder tills jag hittar nått vettigt att göra.

Puss.